Väl på kontoret så ska vi ha planeringsmöte är det tänkt, blir mött i dörren med en smärre negativ attityd vilket jag känner är obefogat men ljuset går upp för mig när vi väl sätter oss ned. Det pips om ekonomin…underförstått så kommer de troligen inte att förlänga mitt kontrakt, jag har misstänkt en längre tid att så är fallet. Ur det blå så skapas en deadline, en jävligt tight sådan. Så jag kommer få jobba mig blodig om vi säger så. Dock på 4 månader så har de inte presterat och levererat. Sådant irriterar mig, det försenar och förhindrar mitt arbete. Jag föredrar när det flyter, så jag kan lägga upp mina dagar och mitt arbete.

Mitt i mötet så har de bokat in kundbesök?!? Alltså seriöst…vad fan är det för fel på dem? Och för att låta mig ha något att göra, så ger de mig meningslösa uppgifter, jag menar below anything. Tillslut så tar jag och rastar hunden, för att jag har inte kommit in för att titta på väggarna, jag ville ha feedback och klartecken, att vi är effektiva, att beslut fattas och tas och att man går vidare.

Amen vad händer? Sidan jag byggt upp enligt önskemål och avtal skall nu ändras radikalt -det skall ändras färg och sedan skall utformningen ändras utöver då en extremt tight deadline?! Kyss Karlsson!

Väl hemma, efter haft en rajraj åktur med bilfan (den är lite knäpp liksom) så ringer jag min investor och förhör mig om när pappren kan ordnas så vi kan dra igång företaget. Bara regga skiten och släpp mig fri att jobba liksom och nej, bara för vi ska köra eget företag så tror jag inte att det kommer att regna guld från himlen, att jag kommer bli rik som ett bergatroll. Det kommer vara ett jävla slit för att få det att fungera, att bygga upp verksamheten. Det är jag medveten om. Det kommer ligga på mina axlar att ta ansvaret, att köra på för att se resultat. Dock så är jag resultatorienterad och jag gillar att planera och utföra mitt shit.

Sen ringer papsi…ja, det kanske blir en ny bil snart. Amen tack gode gud för det!!! Min odåga dödar mig snart…jag har märkt att när man byter till vinterdäck så trivs den inte med tillvaron, den får cp ryck och jävlas en smula. Känner att jag får damp på bilen, så mkt pengar den har kostat mig, huvudvärk även med alla problem, ångest när man kör och man tycker sig märka av att något är galet och man ber till gud att fanstyget inte ska braka ihop.

Jag är beroende av bilen mer eller mindre. Visst man kan åka kommunalt, självfallet…och jag bor så pass att det funkar. Dock så har man ett stycke infektionskänslig son, vilket gör att man försöker att undvika smittohärdar som typ tunnelbanan med alla snörvlande & hostande människor. Förra veckan åkte han på magsjukan, hela veckan var det något…feber, förkyld, sen avslutades det i en kaskad av vomeringar. Han hinner bli frisk och kry, tillbaka till dagis och dag 3 är det förkylning igen…röda febriga kinder?! Jaha, ska det aldrig ta slut? Känner att jag blir en smula trött på ögat.

Men jag är lycklig…en ny bil snart…dock kommer jag hoppa kärringskutt, lägga fel växel, trampa hejvillt på alla pedaler och ha det skojsigt den första tiden. Har haft en automat de senaste åren, men den nya bilen har manuell växel hahaha…och vi vet ju vad det innebär. Villt sprattlande med benen…oh no…vilken pedal var det nu igen?! AAAAH måste man trycka på kopplingen? AAAAAH…å vad pinsamt, bilen dog!

Men som sagt…man kanske ska bli en smula mer organiserad hö hö…(möjligen med en piska i ryggen japp…). Känns i vart fall som om man påbörjat en ny era, rensat och rensat, kastat och skickat, gett bort och ja…snart kan man överblicka ytorna. Speciellt spartanskt lär det nog knappast bli ändå, men en smärre shopoholic´s hjärta och en bohems själ. Men min darling, piskar mig…och det funkar faktiskt. Sen att man skaffade en hund har underlättat -Ja men titta, har han tuggat på den där saken…ojsan, då får vi kasta den.

Dvs. jag behöver alltså inte ta beslut hahaha…det blir random shit som han gått lös på. Mina ”to do”-projekt som varat i allt för många år. Tex hade en sån där liten vadderad kista…eller förvarings pall vad man nu vill kalla det. Hunden gick lös på den & sprätte upp den halvklädda änden och hittade vaddering & skum -skitkul…Swlops sa det och halva hallen var kontaminerat utav rester…jo, men då åkte den ut i soprummet. Ett stående halvklädd projekt som…mnja stått så i minst 5 år.

Så sabotage är ibland nödvändigt för man ska inse att nej du min sköna höna…det där projektet är avdankat och du kommer aldrig fixa klart skiten, så hiva den. Befriande på något sett *S*…men jag hör min fars ord när jag köpte den ”ja, men bara den nu inte blir stående som ett ofärdigt projekt” …och mitt klingande och bestämda ”nähee då”.

Pappa hade rätt. Tänker jag aldrig erkänna för han hahahaha…eller…*host*…äsch då!

Efter ha slängt ut allt och börjat kraffsa mig igenom de ändlösa högarna, så inser jag att damn it…vad sjutton har jag gjort? Vad i hela helvetia är det som händer? Varför har jag så mycket prylar? När kom de? Varifrån kom de? Varför har jag sparat det? Det är gamla kärleksbrev blandat med gamla foton där man rent av inte är så fotogenisk som man kan vilja. Dvs. kunde man ju typ…ha rivit de där bilderna för hundra år sedan och slängt dem…men nej, de har stuvats undan?!

Min lilla darling och jag har haft myspys idag. Efter ha lämnat lillen på dagis och den store stuckit till plugget, så var vi finaly alone. Jävligt skönt när man har flexibla jobb, som gör att man kan ta tillvara på vardagen. Liksom mysa en måndag?! Ligga i ett bad och bara slappa en smula. Men sen jäklar var det fullt ös medvetslös…rasta hund, hämta barn, laga käk. Och jaha…sen vart det lugnt igen. Lillfisen är utslagen, tar sig en tupplur och man hinner liksom analysera lilltån, stöna över de där förbannade kartongerna och vad man ska stuva runt, vad ska man spara, vad ska man kasta?

Känner liksom att mnjaa…asså…för fan, jaja jag ska väl masa över mitt ass och ta tag i det, innan det blir liggandes till nästa vinter, eller hunden går lös i kartongerna och rent av pinkar en smula, för att liksom hjälpa en på traven hahaha. Ursh fy satan.

Men med ljuset, så vaknar även jag. Räcker med en gnutta sol för att livsandarna ska börja puffa igång mig en smula. Så att jaha…what´s up? Jag har tagit ett massivt tag om stöket i mitt liv, liksom röjt av i grandiosa mått mätt. Liten har fått ett eget rum slutligen. Och det känns så skönt, jag kan andas liksom. Mitt sovrum känns luftigare plötsligt. Jag har förvisso små spår kvar utav liten…hittade en bil under täcket självfallet

Med jobbet är det en smula ambivalent än…det går lite upp och ned där, men jag har insett att min boss verkligen inte är som alla andra. Det här med framförhållning existerar inte, planering ska man inte kunna ha, vissa rutiner kring uppdrag ska heller inte finnas?! Och jag har analyserat, insett att det stressar mig. Jag är ju en sådan människa med ett jäkla driv, tar jag tag i saker så kör jag på. Men…under vissa kontrollerade former kan man säga, jag måste kunna planera upplägg, ha material tillgängligt för att kunna skapa. Jag hatar att vänta. Jag har tydligen dåligt tålamod. *S*…jo, men det kan nog stämma rätt bra. Jag blir omotiverad utav att saker dras ut på. Kan säga som så…sedan oktober har jag väntat på texter som inte är klara än. Det är JANUARI nu. Det får mig att undra om min chef är seriös. Hur hon driver företaget egentligen. Och skickade hon ens en julhälsning tror ni? Nej. Däremot ett krisuppdrag som jag fick ta tag i. Hon är märklig, det är allt jag kan säga.

Vad mer…killar är knepiga, hade mig en romans i höstas…tydligen vart det jobbigt eftersom jag fick ”fina” uppdrag (dvs. jävligt kända uppdrag) och vi arbetar inom samma bransch kan man säga, även om vi har två olika inriktningar. Då märkte jag att det sved i hans skinn, liksom den berömda avundens gröna nuna visade sig, jag kunde höra den i hans röst ”VA?! Jobbar du med DEM?!”, det kunde han tydligen inte riktigt ta…så han körde den berömda ”im bizzy, hör av mig senare” och jag visste direkt att jodå, säkert…bara att glömma den där karln. Mycket riktigt hörde han aldrig mer av sig hahaha lite så där patetiskt egentligen, men så vad händer kring nyår? Jo, man får ett personligt sms, en nyårshälsning. Jag bara blinkade och funderade en smula…är det kutym att sända ut sådana till sina avdankade erövringar? Fan, då har jag missat det konceptet hahaha.

Anyway…plötsligt börjar han höra av sig igen? Men som sagt, har man skitit i det blå skåpet så är man inte så populär direkt…han var fin, trevlig och så där, men den sida han sedan visade är inte riktigt förenligt med en tur igen. Jag menar, varenda gång jag får ”fina” uppdrag så kommer han att förgås utav magsmärtor och avund?! Det går inte.

Hade även en blivande romans med en läkare (ni kan ju fatta att min mor nästan fick hjärtklappning utav upphetsning, en läkare liksom) men alltså, han var så gnällig och krävande. Tydligen så var det på mina axlar ansvaret vilade för att vi skulle ha kontakt. Jag måste höra av mig, han väntade dold i kulisserna på att jag skulle visa livstecken? Då hörde han av sig. Men…han svarade inte på direkta frågor, utan allt skulle jag förstå sen, jag skulle se sen, bara jag åkte ned till honom, det var liksom ödet…vi var sååå lika. Nej, han kunde inte ta semester från sina patienter, men jag skulle ta det…liksom ordna barnvakt och åka till han. När jag sa hm…kanske en helg? Nej, men då var det för lite?! En vecka minst?! Say what? Och han ville skaffa barn? BARN?! Vi kunde bo antingen hos han, i hans villa (utomlands) eller här?! Hold your frippin horses, kan vi ses först innan vi planerar framtiden?! Han ville veta om jag var hans flickvän? WHAT?! Så tillslut så fick jag faktiskt nog och bad han fucka sig långt och länge. Jag är nog inte en så värst vidare romantisk tös som lever i det stora blå. Först fick jag ett sms om att han fattade nada…men aja så oseriös jag var.

Sen kom ett mail, där han inte förstod varför, jag hade tydligen ”lovat” han saker?! Min haka rasade i backen…vad fan skulle jag ha lovat han då? Min hand? Mitt liv? Vad exakt snackade han om?! Sen ringde han på julafton…både hem och på mobilen…jag tittade på telefonen och kände bara att nej…pass på det där, jag tänker inte svara. Då fick jag mer sms, men även en A4 i mailen. Sen…så fick jag tydligen betänketid också, för vi var ett så bra par…så han saknade mig, han ville att jag ska tänka igenom det hela och svara han senare. Hm…jaha ja…spännande. Tycker det är intressant, eftersom vi aldrig setts i verkligheten, utan bara snackat/mailat…men han gjorde ett klavertramp eller 3…:D när man far med osanning till mig, så liksom fungerar det inte. Speciellt om små skitsaker. Börjar det så, så kan man väl räkna ut att det kommer bli ett framtida problem.

När vi äntligen hittat ut i ödemarkerna, möttes vi utav ett gäng hundar och valpar. Söta som socker. Liten vart rädd och började gråta eftersom det kom en hel flock farande och skällande ömsom hoppandes för att tigga till sig en klapp. Försöker reka i flocken om vart min lilla dyrgrip befinner sig, men får en chokladfärgad liten historia som nyfiket buffar på mig. Plötsligt är det något som tuggar och drar i min jacka. Och där nere är min lilla juvel, min håriga lilla son, mitt lilla hjärta.

Vi fick så bra kontakt redan från början…var inte säker på att det var han först, utan bad uppfödaren kolla…jodå, gosetrollet med den tjocka mysiga lilla magen som låg i min famn var ”min” valp. Det har vart smygerier med valpköpet…eftersom jag inte var helt säker och ifall den lille skulle vara allergisk rent av.

Varje dag som går är en plåga…jag bara vill ha lilla hjärtat här…ursh för att behöva vänta. Påminn mig gärna om det nästa vecka när jag svär över att ha trampat i piss för 17:e gången och hulkande plockat upp skit. Jodå…rumsren…ööööh knappast! Men jag har inhandlat en valpsäng….värsta fyndet för hela 50 spänn hahaha….en söt korg med typ ”spjälskydds madrass”. Troligen vart en docksäng innan, men nu är det valp bo. Ska förbi rusta…såg att de reade ut en liten fårskinns fäll, så det lär bli ypperligt åt min darling.

Ska verkligen försöka hålla mig till att INTE låta han sova i sängen, men…blir han för pipig så offrar jag inte nattsömnen till förmån för framtida princip brott. Gjorde ett fynd på en till transportbur…50 spänn för den med damn it im a bargin lady liksom…dealade på zoo ned matskålarna till hutlöst billigt. Så då köpte jag dyrare halsband med bling istället, jag menar…har man snålat in på de dyra inköpen och sparat (hm…låt mig räkna på fingrarna valpsäng+transportbur+matskålar= ja, nästan 500 spänn har jag sparat in där) de slängde på ett skinnkoppel för en 10:a mot att jag visar upp valpen. Hey…kan man spara 80 kr på det så tro mig, kan gå förbi många gånger!

Fick nästan lite ångest, läste lite rasgrejer och sedan såg ett youtubeklipp (eller 17…) och tänkte helvete, vad har jag gett mig in på?! Fast efter ett besök hos uppfödaren och även kikat på de vuxna hundarna så…skrämde inte propagandan mig nämnvärt och träning är det bästa. Ni kanske undrar varför mitt hår stod upp..jo, gapiga skälliga neurotiska hundar gör mig stressad. Haft en förut som nästan dödade mina nerver tillslut med sitt neurotiska beteende.

Men, nu jävlar är man mer erfaren…

När man har ett nära samarbete & mailar underlag, förslag och frågor så är det brukligt att besvara dem. Inom rimlig tid. Det finns något som kallas för en plan, ett utförande och en deadline. Inte att ignorera allt totalt. Och då dessutom underlåta sig att att skicka underlag inom rimlig tid, men ifrågasätta varför det ej är klart?! Herre jesus amalia. Förarbetet är inte ens gjort och hur fan ska man ens kunna slutföra något om ledningen sitter och glor på fejan, ignorerar mail och absolut inte ser till att godkänna eller skicka material?!

Har en sådan migrän idag som inte är av denna värld dessutom. Jag har presterat och levererat, undersökt och marknadsfört…och sen då?! Vart i helvete är bilder, texter, underlag och adresser?!? Jag kan faktiskt inte trolla kaniner ur röven känner jag.

Upprörd? Petit moi?! Jo, det tror fan det…skulle kunna lägga 7 A4 om hur in åt helvetes irriterad jag är, hur jävla less jag är och hur förtroendet är missbrukat så in åt helvete. *SUR SOM ÄTTIKA* det är vad jag är. Det värsta jag vet är att behöva tjata, köra upp blåslampor i röven och sparka, men vad fan…om det krävs så ska jag polera pjuksen.

Nu i helgen åker jag bort…jag pissar snett på allt, jag har så ont i kroppen att min hjärna även talar om att det är fett fel. Skulle behöva en ICA kasse med lyckopiller så jag kan fnittra mig fördärvad, bläddra läpp och bara mumla blub blub blub. Kanske sjukskriva sig, lägga in sig på psykakuten liksom och prata sönder öronen av någon stackars underbetald vårdpersonal som helst bara vill söva en rätt av. *S*…Liksom semester, all inclusive…skötare, krubb och en loj tillvaro, ingen kommer reagera på om man ens dreglar & bankar skallen i väggen!

Ett steg fram, 3 tillbaka…se där, det liknar någon form utav dans. Dans är bra, dans är konst. Se så kreativ jag är. *S*…nä men vafan…jag är så less just nu att jag ruttnar. Måste bara få pysa av mig innan jag tuggat sönder knogarna

…jojo…man får akta sig för vad man säger…ibland blir det backfire

Jag är en väldigt driftig person, jag ser saker ur fler perspektiv och vinklar. Ska man få saker gjorda så kan man inte sitta och smyga i en buske…liksom veva ibland med någon banderoll och sedan slita in den och blunda, liksom hoppas på det bästa.

Det gååår liksom inte. Eller jo, det går men det resulterar inte i en kraft direkt. Vill man stå kvar på samma fläck och inte komma vidare, så är det ypperligt. Men, jag är resultatorienterad, jag vill kunna se att saker händer.

”Vi vill liksom ha en sida som ser ut så här…bla bla” Jaha, fine låter väl bra det. Men när referensmaterial inte inkommer, så kan man ju faktiskt inte påbörja i den ändan. Så jag påbörjade i en annan. Gjorde det jag kunde med det tillgängliga materialet.

Och sedan så dök moment 22 upp i mailen? Öh, va? Ja men vad skrev vi ned vid mötet och vad är det som inte stämmer nu då?! Ingen respons på det hela. Blir liksom lite så där trött på ena ögat då.

Imorgon ska vi ha ett nytt möte, stämma av lite och då kommer jag att fråga vad som händer, men jag misstänker att det är en smula kontrollbehov att man liksom inte kan delegera riktigt och egentligen inte har en klar vision om hur man vill ha det. Det är lite lösa idéer.

Jag har i vart fall levererat det jag har lovat, jag har sett till att öka trafiken…statsen ser bättre ut än innan. Jag har ordnat en hel del, så att det händer något. I min värld så är ett halvår en väldigt lång tid att vänta. Och anser de att man arbetar så…så vet jag inte vad de egentligen ville ha mig med på resan? Jag är strategisk liksom, jag analyserar…

I vart fall har jag en ny kampanj som jag sitter och filar på. Jag har i vart fall tagit fram lite underlag eftersom att jag inte anser det så pass effektivt att arbeta med minimala deadlines, utan att det måste faktiskt finnas lite baktanke om det hela. Jag har lite förslag och krafttag. Misstänker att jag är mer drivande och kommer att få arbeta i motvind hahaha…och jag är ju inte den som är den direkt.

Får väl se hur det bär sig, men jag anar att det kan bli lite rocky nation tills vi hittar en balans och tills jag kan klämma ur dem vad det är som är målen, vart drivet sitter och vad sjutton tvärniten sitter.

Miss analys har tänkt högt igen

Alla är de kopplade till musik, de är musiker i någon form. Helt sjukt, det slog mig idag ur det blå. Har en dejt nästa vecka som har ett band. Har ett eller nej två ex som även har musikaliska ådror och spelar/sjunger.

Och den ena klinkande pippin fick frispel förra veckan. Börjat höra av sig igen, precis som en växande varfylld böld i arslet så dök det upp allt fler meddelanden. Nu drog jag i handbromsen rätt omgående, eftersom jag vet exakt åt vilket håll det brakar därhän i annat fall.

Självfallet resulterade det i ett dyslektiskt anfall, där felstavade och upprörda meddelanden pepprades. What else is new? Det är så att man får lust att dra en klack i pannan på han och vrida klacken precis som när man släcker en fimp.

Jag får en sådan lust att skriva en rad, en tillintetgörande ond komponerad rad till han, så han skrumpnar ihop och tvärdör. Bara så där poff be gone, die maddafakka….die.

Frågan är vad karmaguden gör med mig då? Får man asswhoop så att man sätter igång vattensprutan och hela livet börjar traska baklänges igen? Det orkar vi inte med. Men än är inte sista ordet sagt.

Men…nu har jag iaf försökt att blockera den infernaliske fjanten, hoppas att man inte behöver byta nummer också för att få undgå ens förflutna. Jag, förlåta fjant? HA! Aldrig…it´s over finito and byebye 4 EVER.

Och att sprida omotiverad skit lönar sig sällan, så feta trippeln på den där!