Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Förresten…

Skitglad för de nya lokalerna, ljusa och kan bli riktigt mysigt. Så skönt att slippa det gamla stället. Nu kan man ju luncha med folk och promenera på stan. Där ute i mitt kontorskomplex fanns ju inte precis mycket att välja på. Möjligen åka hiss upp och ned för att råka stöta på någon heting i korridoren hahaha lunch fick man ha i egen låda, annars kunde man suga på tummen.

(And belive me, I was some hot stuff in the buildning)

Nu ska jag lägga mig i ett bad och lida lite, liksom tycka synd om mig själv en smula…tänker bara…ah, tänk om det var en rabiessmittad importerad råttjävel från spanien med falska vaccinationspapper?! Mitt ben kanske kommer att ramla av?! Det var ju någon märklig blandras som hängde i mitt ben. AAAAAAAAAAAAAAAAAH jag kommer att DÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖ.

hahahaha…lite drama måste man väl adda 😉 blir mer spännande

Jag är invalidiserad och traumatiserad av vad dagen bjöd på för märkliga överraskningar idag. Min morgon börjar fint, tog en ”stilla knock” igår för att få sova ut. Har sovit dåligt den sista tiden och vaknat som en pensionär nära på flera gånger under natten. Tillhör inte vanligheterna direkt. Möjligen svårt att somna, men när jag väl sover kan man bomba beirut eller vad man vill -im off the clock så att säga.

Så en soft morgon med valpen och den store innan han stack till jobbet, zappandes morgonnyheter och sippandes kaffe överlägger jag med mig själv om jag ska ta bilen eller tuben. Efter ”morgontrafiken”…insåg jag att bil är bekvämast, tänker inte bli ståendes och frysa asset av mig om det strular med kollektivtrafiken. Tittar på hunden…hm…ta med eller inte ta med? Äsch, ska ju bara in och kolla de nya lokalerna och planera lite. Verkar ju onödigt att släpa med han.

Så jag masar mig ut till bilen, i god tid för en gångs skull….spatserar fridfullt till garaget. Stereon knasar, så slår på radion och nynnar med. Alltså fatta -det var en IDYLL i morse. Har inte många sådana kan jag ju säga. Hittar en parkering precis utanför den nya lokalen -alltså bara det är ett mirakel i stan. Till och med P-automaten är precis utanför dörrn, stoppar in kortet…blöööök…nähe, inte tycka om kortet?! Bossen har inte kommit än tydligen. Prövar igen -tillfälligt avbrott! Läser på automaten och fnular på vad man ska göra istället, kanske smsa? Fan, inte reggat kortet= då funkar det väl inte?!

Petar in ett sms efter instruktioner och ska trycka på skicka när det svider till i benet? Fan…min byxa morrar?! Något drar i mitt byxben?! Trycker på skicka och tittar förvånat ned. Ja, men då har man ju blivit biten av en hundjävel tydligen?!? Det sitter något lurvigt i mitt ben. WTF?! Hunden släpper och jag vänder mig om…där står ägaren. Frågar ägaren om hon e normal eller vad. Hon blinkar korkat. JA MEN DIN HUND BET JU MIG FÖR I HELVETE!!!

-Eh, jaha oj då. Gick det bra?

-VA? Nej, det gjorde det väl inte eftersom din hund BET mig. Om du vet att din hund bits så ska du väl förfan ha han kort?! Är du inte riktigt klok?!

-Ja, jo det ska jag. Ursh då, det var väl inte bra. Gick det bra?

Drar upp byxbenet och tittar på ett tjusigt växande blåmärke, försöker se om det gått hål på skinnet balanserandes med ena benet i luften. Hon står en meter ifrån och frågar igen…gick det bra? Vad svarar man på det? Nej, jag tror inte det du…ser inte så hett ut.

När jag vänder mig tillbaka till henne…så har hon stuckit iväg med hunden?!? Precis ser jag min chef kommer gåendes, morsar…ska återgå till att betala parkeringen, då kommer ett gäng lapplisor precis så jag fick överlägga med dem om den icke fungerande automaten och väntan på sms bekräftelse om parkeringen. Tänkte väl inte mer på tokan med hunden.

Känner att det svider lite i benet när jag kliver in i de nya lokalerna, shitchatar med chefen…börjar garva och säger att jag vart visst biten av en hund, min bralla morrade liksom ur det blå. Chefen hoppar till och bara VA hur gick det??? Eh…ja bra tror jag väl…var ju ingen stor hund precis, benet sitter ju kvar?! Men…när jag drar upp byxbenet igen…inser jag att…det kanske inte alls gick så förbannat bra ändå. Bossen hetsar upp sig, vart fan tog ägaren med hunden vägen? Smita så där! Kriminellt!!! Måste till läkare. Man bara jaja…lyssna, hon bor i huset…så oavsett om hon stack från platsen utan att lämna uppgifter så…kommer hon behöva rasta sin hund flera gånger. I will get her om jag så ska behöva jobba heltid & med pannan i fönsterrutan.

Vi fixar klart och går igenom det vi ska, jag åker hem…tar mig en kopp kaffe och funderar. Fan, ska jag gå till läkaren? Räknar till 8 hål på benet= satan, jag måste ta en stelkrampsspruta. Helvete oxå! Jag hatar sprutor. Trippar över till läkaren, dörren är låst och på skylten står det att de har stängt någon timme… om det inte är livshotande. Ringer på. När sköterskan öppnar dörren kan man ju inte låta bli: Asså, det är väl inte livshotande kanske, men jag har blivit biten av en hund och det behövs ses över. Sköterskans ögon spärras upp, man bara jaja…andas, kan komma tillbaka senare men vill bara veta vad läkaren säger.

Pang poff satt jag på en stol och tjoff så hade man en spruta i armen. Så bara jo, jag kanske behöver ett underlag till polisanmälan eller nått? We fix. Sen hem för att ringa in det, hade ägaren inte stuckit från platsen utan lämnat sitt nummer så hade jag kunnat ringa henne direkt istället och så hade hon kunnat stå för läkarvården, byxorna och vi kunde ha löst det snyggare.

Polisen ansåg att när jag får syn på henne igen, så ska jag be om uppgifterna om henne, samarbetar hon inte ska jag ringa in igen och komplettera min anmälan. Så vad säger man -she can run, but she can´t hide. Fattar inte, jag har själv hund…min förra hund bet en unge i byxan när hon ville leka med han, så byxorna gick sönder -fan jag följde med hem till hans mor för att tala om vem jag var, vart de kan ta kontakt med mig och om de vill bli ersatta, bad dem återkomma om han hade blivit rispad i skinnet. Man sticker väl inte bara?

Så att jodå, från min lull lull morgon i godan ro, till en sprutjävel i armen och ett stort frågetecken i pannan gick snabbt. Självfallet svullnade ju armen till efter sprutan, så att nu är man ju mör och fin, just precis ”musarmen”…tänkte mig inte för, skulle bett dem sätta i andra om man vetat. Skulle jobbat med att redigera bilder- naah, gör det imorgon istället. Kan inte pillra med armen ordentligt med alla detaljerna, så att det är tur att jag gjorde en massa tidigare idag, innan det svullnade hahaha. Smart som jag var kollade jag ju inte biverkningar innan jag gick till läkaren -jävligt dumt. Kunde valt andra armen då om jag tänkt längre. Nu saknas väl bara en släng feber och en infektion i såret så kan jag ju ha en skitkul BARNFRI helg i min egen säng, kramandes en burk alvedon eller nått.

 

Måste säga att jag blir en aningens förvånad över att la Donna vill ha mig kvar? Vi har käftat. Förvisso har vi båda delvis rätt i vissa avseenden, men även så har hon haft käpprätt åt helvete fel och en attityd som har fått mig galen, håret har stått på ända och jag har känt den där impulsen av att placera händerna runt halsen och bara…ja, ni förstår. Man nästan hoppar jämfota av ilska, man känner pulsen i öronen och hjärtats dån utav upp-retning. Det ska nästan lynchas för att man ska lugna ned sig.

Och…hon har nog allt känt precis samma impulser, att hon vill kölhala mig, låta mig gå på plankan, få en dörr i pannbenet. Hon försöker kohandla ibland, liksom skjuta över sitt egna crap på mig…men jag…är ju jag som sagt. Här äts det inte skit och när bollen rullar tillbaka så blir hon tyst. Man är ju lite paranojjd liksom…kan inte skriva i klartext, men vissa exemplen hahaha…men det var ett par klockrena kan jag tillstå. Ni vet, ögona böj och varför började jag tjaffsa. Jo, jag lider lite utav segerns sötma samtidigt…”lider” (jävligt förnämligt lidande må jag då säga). Fats jag tror att vi har samma temperament, vi har lika hård vilja och vi är lika förbannat envisa. Vissa saker förstår jag inte riktigt hur hon fungerar, men som sagt i krig och kärlek fungerar det mesta.

Det roliga är att hon vet att jag menar väl, fast jag biter av bordet och bankar pannan i väggen och vrålar idiooot…typ. För hon gör detsamma själv, då vi är lite olika, fast…ändå lika.

Hon har gjort mig tokig, så att jag har känt att vad fan i hela helvete gör jag här, snart tar jag bara mina saker och drar. Mina föräldrar bara garvar, morsan håller med mig…hon vet hur jag funkar och efter jag berättat så skakar hon på huvudet. Farsan får hjärnblödning när han hör det hela och blir uppretad, men jag tror nog att han kan tycka att jag är för hård och kanske borde vara tyst om vissa saker.

Men…jag kan ju bara inte. Och om saker irriterar mig, så tänker jag fan inte dra på mig ett magsår utav irritation utan…jag kör pang poff istället. Fräs av mig frustrationen och sedan är det över. Gillar inte att bära på ilska, även om jag kan vara långsint om vissa saker och en del saker kan ta lång tid innan jag förlåter och släpper. Det är skönare att hoppa jämfota och vråla faktiskt. Otrevligare kanske om man råkar hamna brevid mig när jag är på spottkobra mood, men…inte för mig hahaha.

 

Men gud så skönt!

Hittade på fb forumet ett gäng glutenintolleranta och även nyligen diagnostiserade….och de beklagade sig och ojade sig. De diskuterade även bakning med det förbannade glutenfria helvetet -jodå, it´s crap och knep.

Men vad skönt, jag är alltså inte den enda bitterfittan som tycker det smakar apskaft, som obstinat försöker hitta luckor för att kunna trycka i sig det goda man är van vid. Som liksom halvt vägrar acceptera att man kan få diabetes, reumatism, IBS, cancer och andra satans åkommor om man inte skärper till sig.

Och jag har även fått förklaringar till varför jag är aptrött till 99% av tiden (fast jag slarvar med sömnen oxå…) men även det här med problem med leder…ja men tjena, jag var hos läkaren och försökte hitta svar på varför jag har så mycket problem med händerna, förvisso arbetar jag med datorer dagarna i ända, men jag har en mousetrap som underlättar. Men det förklarar inte andra saker. Men ha ha…NU vet jag! Det hänger ihop även med celiakin.

Jag började käka glutenfritt för ett par dar sedan, lite slarv…men ändå så enormt mycket mer än jag hittils gjort.

Varför gjorde jag det månne? Jo, för jag körde en OD på gluten för någon vecka sedan…trodde fan ta mig att jag skulle dö. De smärtorna var inte av denna värld komna, att det sedan övergick i något massivt magsjukeliknande drag var inte heller det roligaste jag vart med om.

Då var det dags att sätta ned foten. Det går fan inte att lalla vidare, ignorera symtomen och slarva. Misstänker även att mina kids kan lida av samma skit, trots att läkarna sagt att näe…amen så är det inte. Men som sagt, min ena hade ju inte astma heller, tills den dagen då han fick så grov andnöd att jag vart livrädd. SÅ…vad läkare säger och vad jag tror…skiljer sig ofta. Och jag går på egen känsla, brukar stämma bättre i slutändan ändå. Magkänsla is da shit!

När jag la om kosten fick jag märkliga smärtor, inte kramper men ont typ i solarplexus, men inte som med gluten…då snackar jag frippin pain och då är det magen som krullar ihop sig. Vet att när jag förut prövade glutenfritt knäckebröd så fick jag liknande känsla/smärta, liksom en OD på glutenfritt men den var kraftig. Antar att det kan väl vara att det är mer stärkelse eller liknande som flippar i början. Försökt googla & hitta om fler upplevt det, dock utan resultat än så länge.

Nu ett par dar in på nya kosten…händer inget. Ja, dvs har inte ont eller obehagligt molande i solarplexus, magen känns lätt som en fågelfjäder. Kanske även då man inser att gluten tynger magen på ett vis…det känns så i vart fall, som man svalt betong typ 🙂 (jodå, jag e frisk som få). Känner mig en smula piggare och gladare…trots att jag haft få se här…48 timmars konflikt-hantering och irritation.

Får väl utvärdera det hela om en månad kanske, om jag blivit piggare och kryare 😉 men…det känns bra

Nyfikna på fb´s gnäll och ventilation…bifogar länken, kan vara skönt att man inte är själv om det (träffat glutenoptimister som inte delat min pessimistiska syn på ”smurfkäk”) https://www.flashback.org/t751474

Efter en sån där halft otrevlig morgon, men en obstinat son som bestämt satt sig på tvären…inget dagis skulle han till…så det tog sin tid att förpacka hans ass iväg.

Väl på kontoret så ska vi ha planeringsmöte är det tänkt, blir mött i dörren med en smärre negativ attityd vilket jag känner är obefogat men ljuset går upp för mig när vi väl sätter oss ned. Det pips om ekonomin…underförstått så kommer de troligen inte att förlänga mitt kontrakt, jag har misstänkt en längre tid att så är fallet. Ur det blå så skapas en deadline, en jävligt tight sådan. Så jag kommer få jobba mig blodig om vi säger så. Dock på 4 månader så har de inte presterat och levererat. Sådant irriterar mig, det försenar och förhindrar mitt arbete. Jag föredrar när det flyter, så jag kan lägga upp mina dagar och mitt arbete.

Mitt i mötet så har de bokat in kundbesök?!? Alltså seriöst…vad fan är det för fel på dem? Och för att låta mig ha något att göra, så ger de mig meningslösa uppgifter, jag menar below anything. Tillslut så tar jag och rastar hunden, för att jag har inte kommit in för att titta på väggarna, jag ville ha feedback och klartecken, att vi är effektiva, att beslut fattas och tas och att man går vidare.

Amen vad händer? Sidan jag byggt upp enligt önskemål och avtal skall nu ändras radikalt -det skall ändras färg och sedan skall utformningen ändras utöver då en extremt tight deadline?! Kyss Karlsson!

Väl hemma, efter haft en rajraj åktur med bilfan (den är lite knäpp liksom) så ringer jag min investor och förhör mig om när pappren kan ordnas så vi kan dra igång företaget. Bara regga skiten och släpp mig fri att jobba liksom 😀 och nej, bara för vi ska köra eget företag så tror jag inte att det kommer att regna guld från himlen, att jag kommer bli rik som ett bergatroll. Det kommer vara ett jävla slit för att få det att fungera, att bygga upp verksamheten. Det är jag medveten om. Det kommer ligga på mina axlar att ta ansvaret, att köra på för att se resultat. Dock så är jag resultatorienterad och jag gillar att planera och utföra mitt shit.

Sen ringer papsi…ja, det kanske blir en ny bil snart. Amen tack gode gud för det!!! Min odåga dödar mig snart…jag har märkt att när man byter till vinterdäck så trivs den inte med tillvaron, den får cp ryck och jävlas en smula. Känner att jag får damp på bilen, så mkt pengar den har kostat mig, huvudvärk även med alla problem, ångest när man kör och man tycker sig märka av att något är galet och man ber till gud att fanstyget inte ska braka ihop.

Jag är beroende av bilen mer eller mindre. Visst man kan åka kommunalt, självfallet…och jag bor så pass att det funkar. Dock så har man ett stycke infektionskänslig son, vilket gör att man försöker att undvika smittohärdar som typ tunnelbanan 🙂 med alla snörvlande & hostande människor. Förra veckan åkte han på magsjukan, hela veckan var det något…feber, förkyld, sen avslutades det i en kaskad av vomeringar. Han hinner bli frisk och kry, tillbaka till dagis och dag 3 är det förkylning igen…röda febriga kinder?! Jaha, ska det aldrig ta slut? Känner att jag blir en smula trött på ögat.

Men jag är lycklig…en ny bil snart…dock kommer jag hoppa kärringskutt, lägga fel växel, trampa hejvillt på alla pedaler och ha det skojsigt den första tiden. Har haft en automat de senaste åren, men den nya bilen har manuell växel hahaha…och vi vet ju vad det innebär. Villt sprattlande med benen…oh no…vilken pedal var det nu igen?! AAAAH måste man trycka på kopplingen? AAAAAH…å vad pinsamt, bilen dog!

And up we go

Fan vad skönt, börjat få lite fason på asset och gått upp lite i vikt. Är ju så förbannat jobbigt när man rasar under intensiva perioder och när det är mycket stress. Eller…jag är nog en stressad själ helt enkelt. Jag har utvecklat en inre stress tror jag. Komplett onödigt…men ja, det känns som om man inte alltid hinner med.

Men som sagt…man kanske ska bli en smula mer organiserad hö hö…(möjligen med en piska i ryggen japp…). Känns i vart fall som om man påbörjat en ny era, rensat och rensat, kastat och skickat, gett bort och ja…snart kan man överblicka ytorna. Speciellt spartanskt lär det nog knappast bli ändå, men en smärre shopoholic´s hjärta och en bohems själ. Men min darling, piskar mig…och det funkar faktiskt. Sen att man skaffade en hund har underlättat -Ja men titta, har han tuggat på den där saken…ojsan, då får vi kasta den.

Dvs. jag behöver alltså inte ta beslut hahaha…det blir random shit som han gått lös på. Mina ”to do”-projekt som varat i allt för många år. Tex hade en sån där liten vadderad kista…eller förvarings pall vad man nu vill kalla det. Hunden gick lös på den & sprätte upp den halvklädda änden och hittade vaddering & skum -skitkul…Swlops sa det och halva hallen var kontaminerat utav rester…jo, men då åkte den ut i soprummet. Ett stående halvklädd projekt som…mnja stått så i minst 5 år.

Så sabotage är ibland nödvändigt för man ska inse att nej du min sköna höna…det där projektet är avdankat och du kommer aldrig fixa klart skiten, så hiva den. Befriande på något sett *S*…men jag hör min fars ord när jag köpte den ”ja, men bara den nu inte blir stående som ett ofärdigt projekt” …och mitt klingande och bestämda ”nähee då”.

Pappa hade rätt. Tänker jag aldrig erkänna för han hahahaha…eller…*host*…äsch då!

It´s nice at home

Ligger typ bara 74 kartonger och kraffs all over the place, efter ett krafttag med klädkammaren. Man blir lite mör bara utav alla pinaler man har. Jag är en hamster helt enkelt, nu är det officiellt.

Efter ha slängt ut allt och börjat kraffsa mig igenom de ändlösa högarna, så inser jag att damn it…vad sjutton har jag gjort? Vad i hela helvetia är det som händer? Varför har jag så mycket prylar? När kom de? Varifrån kom de? Varför har jag sparat det? Det är gamla kärleksbrev blandat med gamla foton där man rent av inte är så fotogenisk som man kan vilja. Dvs. kunde man ju typ…ha rivit de där bilderna för hundra år sedan och slängt dem…men nej, de har stuvats undan?!

Min lilla darling och jag har haft myspys idag. Efter ha lämnat lillen på dagis och den store stuckit till plugget, så var vi finaly alone. Jävligt skönt när man har flexibla jobb, som gör att man kan ta tillvara på vardagen. Liksom mysa en måndag?! Ligga i ett bad och bara slappa en smula. Men sen jäklar var det fullt ös medvetslös…rasta hund, hämta barn, laga käk. Och jaha…sen vart det lugnt igen. Lillfisen är utslagen, tar sig en tupplur och man hinner liksom analysera lilltån, stöna över de där förbannade kartongerna och vad man ska stuva runt, vad ska man spara, vad ska man kasta?

Känner liksom att mnjaa…asså…för fan, jaja jag ska väl masa över mitt ass och ta tag i det, innan det blir liggandes till nästa vinter, eller hunden går lös i kartongerna och rent av pinkar en smula, för att liksom hjälpa en på traven hahaha. Ursh fy satan.