Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for januari, 2012

Efter en sån där halft otrevlig morgon, men en obstinat son som bestämt satt sig på tvären…inget dagis skulle han till…så det tog sin tid att förpacka hans ass iväg.

Väl på kontoret så ska vi ha planeringsmöte är det tänkt, blir mött i dörren med en smärre negativ attityd vilket jag känner är obefogat men ljuset går upp för mig när vi väl sätter oss ned. Det pips om ekonomin…underförstått så kommer de troligen inte att förlänga mitt kontrakt, jag har misstänkt en längre tid att så är fallet. Ur det blå så skapas en deadline, en jävligt tight sådan. Så jag kommer få jobba mig blodig om vi säger så. Dock på 4 månader så har de inte presterat och levererat. Sådant irriterar mig, det försenar och förhindrar mitt arbete. Jag föredrar när det flyter, så jag kan lägga upp mina dagar och mitt arbete.

Mitt i mötet så har de bokat in kundbesök?!? Alltså seriöst…vad fan är det för fel på dem? Och för att låta mig ha något att göra, så ger de mig meningslösa uppgifter, jag menar below anything. Tillslut så tar jag och rastar hunden, för att jag har inte kommit in för att titta på väggarna, jag ville ha feedback och klartecken, att vi är effektiva, att beslut fattas och tas och att man går vidare.

Amen vad händer? Sidan jag byggt upp enligt önskemål och avtal skall nu ändras radikalt -det skall ändras färg och sedan skall utformningen ändras utöver då en extremt tight deadline?! Kyss Karlsson!

Väl hemma, efter haft en rajraj åktur med bilfan (den är lite knäpp liksom) så ringer jag min investor och förhör mig om när pappren kan ordnas så vi kan dra igång företaget. Bara regga skiten och släpp mig fri att jobba liksom 😀 och nej, bara för vi ska köra eget företag så tror jag inte att det kommer att regna guld från himlen, att jag kommer bli rik som ett bergatroll. Det kommer vara ett jävla slit för att få det att fungera, att bygga upp verksamheten. Det är jag medveten om. Det kommer ligga på mina axlar att ta ansvaret, att köra på för att se resultat. Dock så är jag resultatorienterad och jag gillar att planera och utföra mitt shit.

Sen ringer papsi…ja, det kanske blir en ny bil snart. Amen tack gode gud för det!!! Min odåga dödar mig snart…jag har märkt att när man byter till vinterdäck så trivs den inte med tillvaron, den får cp ryck och jävlas en smula. Känner att jag får damp på bilen, så mkt pengar den har kostat mig, huvudvärk även med alla problem, ångest när man kör och man tycker sig märka av att något är galet och man ber till gud att fanstyget inte ska braka ihop.

Jag är beroende av bilen mer eller mindre. Visst man kan åka kommunalt, självfallet…och jag bor så pass att det funkar. Dock så har man ett stycke infektionskänslig son, vilket gör att man försöker att undvika smittohärdar som typ tunnelbanan 🙂 med alla snörvlande & hostande människor. Förra veckan åkte han på magsjukan, hela veckan var det något…feber, förkyld, sen avslutades det i en kaskad av vomeringar. Han hinner bli frisk och kry, tillbaka till dagis och dag 3 är det förkylning igen…röda febriga kinder?! Jaha, ska det aldrig ta slut? Känner att jag blir en smula trött på ögat.

Men jag är lycklig…en ny bil snart…dock kommer jag hoppa kärringskutt, lägga fel växel, trampa hejvillt på alla pedaler och ha det skojsigt den första tiden. Har haft en automat de senaste åren, men den nya bilen har manuell växel hahaha…och vi vet ju vad det innebär. Villt sprattlande med benen…oh no…vilken pedal var det nu igen?! AAAAH måste man trycka på kopplingen? AAAAAH…å vad pinsamt, bilen dog!

Annonser

Read Full Post »

And up we go

Fan vad skönt, börjat få lite fason på asset och gått upp lite i vikt. Är ju så förbannat jobbigt när man rasar under intensiva perioder och när det är mycket stress. Eller…jag är nog en stressad själ helt enkelt. Jag har utvecklat en inre stress tror jag. Komplett onödigt…men ja, det känns som om man inte alltid hinner med.

Men som sagt…man kanske ska bli en smula mer organiserad hö hö…(möjligen med en piska i ryggen japp…). Känns i vart fall som om man påbörjat en ny era, rensat och rensat, kastat och skickat, gett bort och ja…snart kan man överblicka ytorna. Speciellt spartanskt lär det nog knappast bli ändå, men en smärre shopoholic´s hjärta och en bohems själ. Men min darling, piskar mig…och det funkar faktiskt. Sen att man skaffade en hund har underlättat -Ja men titta, har han tuggat på den där saken…ojsan, då får vi kasta den.

Dvs. jag behöver alltså inte ta beslut hahaha…det blir random shit som han gått lös på. Mina ”to do”-projekt som varat i allt för många år. Tex hade en sån där liten vadderad kista…eller förvarings pall vad man nu vill kalla det. Hunden gick lös på den & sprätte upp den halvklädda änden och hittade vaddering & skum -skitkul…Swlops sa det och halva hallen var kontaminerat utav rester…jo, men då åkte den ut i soprummet. Ett stående halvklädd projekt som…mnja stått så i minst 5 år.

Så sabotage är ibland nödvändigt för man ska inse att nej du min sköna höna…det där projektet är avdankat och du kommer aldrig fixa klart skiten, så hiva den. Befriande på något sett *S*…men jag hör min fars ord när jag köpte den ”ja, men bara den nu inte blir stående som ett ofärdigt projekt” …och mitt klingande och bestämda ”nähee då”.

Pappa hade rätt. Tänker jag aldrig erkänna för han hahahaha…eller…*host*…äsch då!

Read Full Post »

It´s nice at home

Ligger typ bara 74 kartonger och kraffs all over the place, efter ett krafttag med klädkammaren. Man blir lite mör bara utav alla pinaler man har. Jag är en hamster helt enkelt, nu är det officiellt.

Efter ha slängt ut allt och börjat kraffsa mig igenom de ändlösa högarna, så inser jag att damn it…vad sjutton har jag gjort? Vad i hela helvetia är det som händer? Varför har jag så mycket prylar? När kom de? Varifrån kom de? Varför har jag sparat det? Det är gamla kärleksbrev blandat med gamla foton där man rent av inte är så fotogenisk som man kan vilja. Dvs. kunde man ju typ…ha rivit de där bilderna för hundra år sedan och slängt dem…men nej, de har stuvats undan?!

Min lilla darling och jag har haft myspys idag. Efter ha lämnat lillen på dagis och den store stuckit till plugget, så var vi finaly alone. Jävligt skönt när man har flexibla jobb, som gör att man kan ta tillvara på vardagen. Liksom mysa en måndag?! Ligga i ett bad och bara slappa en smula. Men sen jäklar var det fullt ös medvetslös…rasta hund, hämta barn, laga käk. Och jaha…sen vart det lugnt igen. Lillfisen är utslagen, tar sig en tupplur och man hinner liksom analysera lilltån, stöna över de där förbannade kartongerna och vad man ska stuva runt, vad ska man spara, vad ska man kasta?

Känner liksom att mnjaa…asså…för fan, jaja jag ska väl masa över mitt ass och ta tag i det, innan det blir liggandes till nästa vinter, eller hunden går lös i kartongerna och rent av pinkar en smula, för att liksom hjälpa en på traven hahaha. Ursh fy satan.

Read Full Post »

Har liksom inte vart på G för att dela med mig utav mitt liv & leverne, inte känt mig på humör för det. Vi beskyller självfallet det nordiska mörkret för detta tilltag. Liksom ett depressivt stadium som inträder och man blir som en lobotomerad labbråtta som svassar runt i kontrollerade cirklar.

Men med ljuset, så vaknar även jag. Räcker med en gnutta sol för att livsandarna ska börja puffa igång mig en smula. Så att jaha…what´s up? Jag har tagit ett massivt tag om stöket i mitt liv, liksom röjt av i grandiosa mått mätt. Liten har fått ett eget rum slutligen. Och det känns så skönt, jag kan andas liksom. Mitt sovrum känns luftigare plötsligt. Jag har förvisso små spår kvar utav liten…hittade en bil under täcket självfallet 😉

Med jobbet är det en smula ambivalent än…det går lite upp och ned där, men jag har insett att min boss verkligen inte är som alla andra. Det här med framförhållning existerar inte, planering ska man inte kunna ha, vissa rutiner kring uppdrag ska heller inte finnas?! Och jag har analyserat, insett att det stressar mig. Jag är ju en sådan människa med ett jäkla driv, tar jag tag i saker så kör jag på. Men…under vissa kontrollerade former kan man säga, jag måste kunna planera upplägg, ha material tillgängligt för att kunna skapa. Jag hatar att vänta. Jag har tydligen dåligt tålamod. *S*…jo, men det kan nog stämma rätt bra. Jag blir omotiverad utav att saker dras ut på. Kan säga som så…sedan oktober har jag väntat på texter som inte är klara än. Det är JANUARI nu. Det får mig att undra om min chef är seriös. Hur hon driver företaget egentligen. Och skickade hon ens en julhälsning tror ni? Nej. Däremot ett krisuppdrag som jag fick ta tag i. Hon är märklig, det är allt jag kan säga.

Vad mer…killar är knepiga, hade mig en romans i höstas…tydligen vart det jobbigt eftersom jag fick ”fina” uppdrag (dvs. jävligt kända uppdrag) och vi arbetar inom samma bransch kan man säga, även om vi har två olika inriktningar. Då märkte jag att det sved i hans skinn, liksom den berömda avundens gröna nuna visade sig, jag kunde höra den i hans röst ”VA?! Jobbar du med DEM?!”, det kunde han tydligen inte riktigt ta…så han körde den berömda ”im bizzy, hör av mig senare” och jag visste direkt att jodå, säkert…bara att glömma den där karln. Mycket riktigt hörde han aldrig mer av sig 😀 hahaha lite så där patetiskt egentligen, men så vad händer kring nyår? Jo, man får ett personligt sms, en nyårshälsning. Jag bara blinkade och funderade en smula…är det kutym att sända ut sådana till sina avdankade erövringar? Fan, då har jag missat det konceptet hahaha.

Anyway…plötsligt börjar han höra av sig igen? Men som sagt, har man skitit i det blå skåpet så är man inte så populär direkt…han var fin, trevlig och så där, men den sida han sedan visade är inte riktigt förenligt med en tur igen. Jag menar, varenda gång jag får ”fina” uppdrag så kommer han att förgås utav magsmärtor och avund?! Det går inte.

Hade även en blivande romans med en läkare (ni kan ju fatta att min mor nästan fick hjärtklappning utav upphetsning, en läkare liksom) men alltså, han var så gnällig och krävande. Tydligen så var det på mina axlar ansvaret vilade för att vi skulle ha kontakt. Jag måste höra av mig, han väntade dold i kulisserna på att jag skulle visa livstecken? Då hörde han av sig. Men…han svarade inte på direkta frågor, utan allt skulle jag förstå sen, jag skulle se sen, bara jag åkte ned till honom, det var liksom ödet…vi var sååå lika. Nej, han kunde inte ta semester från sina patienter, men jag skulle ta det…liksom ordna barnvakt och åka till han. När jag sa hm…kanske en helg? Nej, men då var det för lite?! En vecka minst?! Say what? Och han ville skaffa barn? BARN?! Vi kunde bo antingen hos han, i hans villa (utomlands) eller här?! Hold your frippin horses, kan vi ses först innan vi planerar framtiden?! Han ville veta om jag var hans flickvän? WHAT?! Så tillslut så fick jag faktiskt nog och bad han fucka sig långt och länge. 😀 Jag är nog inte en så värst vidare romantisk tös som lever i det stora blå. Först fick jag ett sms om att han fattade nada…men aja så oseriös jag var.

Sen kom ett mail, där han inte förstod varför, jag hade tydligen ”lovat” han saker?! Min haka rasade i backen…vad fan skulle jag ha lovat han då? Min hand? Mitt liv? Vad exakt snackade han om?! Sen ringde han på julafton…både hem och på mobilen…jag tittade på telefonen och kände bara att nej…pass på det där, jag tänker inte svara. Då fick jag mer sms, men även en A4 i mailen. Sen…så fick jag tydligen betänketid också, för vi var ett så bra par…så han saknade mig, han ville att jag ska tänka igenom det hela och svara han senare. Hm…jaha ja…spännande. Tycker det är intressant, eftersom vi aldrig setts i verkligheten, utan bara snackat/mailat…men han gjorde ett klavertramp eller 3…:D när man far med osanning till mig, så liksom fungerar det inte. Speciellt om små skitsaker. Börjar det så, så kan man väl räkna ut att det kommer bli ett framtida problem.

 

Read Full Post »