Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Barn’ Category

Hittade på fb forumet ett gäng glutenintolleranta och även nyligen diagnostiserade….och de beklagade sig och ojade sig. De diskuterade även bakning med det förbannade glutenfria helvetet -jodå, it´s crap och knep.

Men vad skönt, jag är alltså inte den enda bitterfittan som tycker det smakar apskaft, som obstinat försöker hitta luckor för att kunna trycka i sig det goda man är van vid. Som liksom halvt vägrar acceptera att man kan få diabetes, reumatism, IBS, cancer och andra satans åkommor om man inte skärper till sig.

Och jag har även fått förklaringar till varför jag är aptrött till 99% av tiden (fast jag slarvar med sömnen oxå…) men även det här med problem med leder…ja men tjena, jag var hos läkaren och försökte hitta svar på varför jag har så mycket problem med händerna, förvisso arbetar jag med datorer dagarna i ända, men jag har en mousetrap som underlättar. Men det förklarar inte andra saker. Men ha ha…NU vet jag! Det hänger ihop även med celiakin.

Jag började käka glutenfritt för ett par dar sedan, lite slarv…men ändå så enormt mycket mer än jag hittils gjort.

Varför gjorde jag det månne? Jo, för jag körde en OD på gluten för någon vecka sedan…trodde fan ta mig att jag skulle dö. De smärtorna var inte av denna värld komna, att det sedan övergick i något massivt magsjukeliknande drag var inte heller det roligaste jag vart med om.

Då var det dags att sätta ned foten. Det går fan inte att lalla vidare, ignorera symtomen och slarva. Misstänker även att mina kids kan lida av samma skit, trots att läkarna sagt att näe…amen så är det inte. Men som sagt, min ena hade ju inte astma heller, tills den dagen då han fick så grov andnöd att jag vart livrädd. SÅ…vad läkare säger och vad jag tror…skiljer sig ofta. Och jag går på egen känsla, brukar stämma bättre i slutändan ändå. Magkänsla is da shit!

När jag la om kosten fick jag märkliga smärtor, inte kramper men ont typ i solarplexus, men inte som med gluten…då snackar jag frippin pain och då är det magen som krullar ihop sig. Vet att när jag förut prövade glutenfritt knäckebröd så fick jag liknande känsla/smärta, liksom en OD på glutenfritt men den var kraftig. Antar att det kan väl vara att det är mer stärkelse eller liknande som flippar i början. Försökt googla & hitta om fler upplevt det, dock utan resultat än så länge.

Nu ett par dar in på nya kosten…händer inget. Ja, dvs har inte ont eller obehagligt molande i solarplexus, magen känns lätt som en fågelfjäder. Kanske även då man inser att gluten tynger magen på ett vis…det känns så i vart fall, som man svalt betong typ 🙂 (jodå, jag e frisk som få). Känner mig en smula piggare och gladare…trots att jag haft få se här…48 timmars konflikt-hantering och irritation.

Får väl utvärdera det hela om en månad kanske, om jag blivit piggare och kryare 😉 men…det känns bra

Nyfikna på fb´s gnäll och ventilation…bifogar länken, kan vara skönt att man inte är själv om det (träffat glutenoptimister som inte delat min pessimistiska syn på ”smurfkäk”) https://www.flashback.org/t751474

Annonser

Read Full Post »

Efter en sån där halft otrevlig morgon, men en obstinat son som bestämt satt sig på tvären…inget dagis skulle han till…så det tog sin tid att förpacka hans ass iväg.

Väl på kontoret så ska vi ha planeringsmöte är det tänkt, blir mött i dörren med en smärre negativ attityd vilket jag känner är obefogat men ljuset går upp för mig när vi väl sätter oss ned. Det pips om ekonomin…underförstått så kommer de troligen inte att förlänga mitt kontrakt, jag har misstänkt en längre tid att så är fallet. Ur det blå så skapas en deadline, en jävligt tight sådan. Så jag kommer få jobba mig blodig om vi säger så. Dock på 4 månader så har de inte presterat och levererat. Sådant irriterar mig, det försenar och förhindrar mitt arbete. Jag föredrar när det flyter, så jag kan lägga upp mina dagar och mitt arbete.

Mitt i mötet så har de bokat in kundbesök?!? Alltså seriöst…vad fan är det för fel på dem? Och för att låta mig ha något att göra, så ger de mig meningslösa uppgifter, jag menar below anything. Tillslut så tar jag och rastar hunden, för att jag har inte kommit in för att titta på väggarna, jag ville ha feedback och klartecken, att vi är effektiva, att beslut fattas och tas och att man går vidare.

Amen vad händer? Sidan jag byggt upp enligt önskemål och avtal skall nu ändras radikalt -det skall ändras färg och sedan skall utformningen ändras utöver då en extremt tight deadline?! Kyss Karlsson!

Väl hemma, efter haft en rajraj åktur med bilfan (den är lite knäpp liksom) så ringer jag min investor och förhör mig om när pappren kan ordnas så vi kan dra igång företaget. Bara regga skiten och släpp mig fri att jobba liksom 😀 och nej, bara för vi ska köra eget företag så tror jag inte att det kommer att regna guld från himlen, att jag kommer bli rik som ett bergatroll. Det kommer vara ett jävla slit för att få det att fungera, att bygga upp verksamheten. Det är jag medveten om. Det kommer ligga på mina axlar att ta ansvaret, att köra på för att se resultat. Dock så är jag resultatorienterad och jag gillar att planera och utföra mitt shit.

Sen ringer papsi…ja, det kanske blir en ny bil snart. Amen tack gode gud för det!!! Min odåga dödar mig snart…jag har märkt att när man byter till vinterdäck så trivs den inte med tillvaron, den får cp ryck och jävlas en smula. Känner att jag får damp på bilen, så mkt pengar den har kostat mig, huvudvärk även med alla problem, ångest när man kör och man tycker sig märka av att något är galet och man ber till gud att fanstyget inte ska braka ihop.

Jag är beroende av bilen mer eller mindre. Visst man kan åka kommunalt, självfallet…och jag bor så pass att det funkar. Dock så har man ett stycke infektionskänslig son, vilket gör att man försöker att undvika smittohärdar som typ tunnelbanan 🙂 med alla snörvlande & hostande människor. Förra veckan åkte han på magsjukan, hela veckan var det något…feber, förkyld, sen avslutades det i en kaskad av vomeringar. Han hinner bli frisk och kry, tillbaka till dagis och dag 3 är det förkylning igen…röda febriga kinder?! Jaha, ska det aldrig ta slut? Känner att jag blir en smula trött på ögat.

Men jag är lycklig…en ny bil snart…dock kommer jag hoppa kärringskutt, lägga fel växel, trampa hejvillt på alla pedaler och ha det skojsigt den första tiden. Har haft en automat de senaste åren, men den nya bilen har manuell växel hahaha…och vi vet ju vad det innebär. Villt sprattlande med benen…oh no…vilken pedal var det nu igen?! AAAAH måste man trycka på kopplingen? AAAAAH…å vad pinsamt, bilen dog!

Read Full Post »

It´s nice at home

Ligger typ bara 74 kartonger och kraffs all over the place, efter ett krafttag med klädkammaren. Man blir lite mör bara utav alla pinaler man har. Jag är en hamster helt enkelt, nu är det officiellt.

Efter ha slängt ut allt och börjat kraffsa mig igenom de ändlösa högarna, så inser jag att damn it…vad sjutton har jag gjort? Vad i hela helvetia är det som händer? Varför har jag så mycket prylar? När kom de? Varifrån kom de? Varför har jag sparat det? Det är gamla kärleksbrev blandat med gamla foton där man rent av inte är så fotogenisk som man kan vilja. Dvs. kunde man ju typ…ha rivit de där bilderna för hundra år sedan och slängt dem…men nej, de har stuvats undan?!

Min lilla darling och jag har haft myspys idag. Efter ha lämnat lillen på dagis och den store stuckit till plugget, så var vi finaly alone. Jävligt skönt när man har flexibla jobb, som gör att man kan ta tillvara på vardagen. Liksom mysa en måndag?! Ligga i ett bad och bara slappa en smula. Men sen jäklar var det fullt ös medvetslös…rasta hund, hämta barn, laga käk. Och jaha…sen vart det lugnt igen. Lillfisen är utslagen, tar sig en tupplur och man hinner liksom analysera lilltån, stöna över de där förbannade kartongerna och vad man ska stuva runt, vad ska man spara, vad ska man kasta?

Känner liksom att mnjaa…asså…för fan, jaja jag ska väl masa över mitt ass och ta tag i det, innan det blir liggandes till nästa vinter, eller hunden går lös i kartongerna och rent av pinkar en smula, för att liksom hjälpa en på traven hahaha. Ursh fy satan.

Read Full Post »

Har liksom inte vart på G för att dela med mig utav mitt liv & leverne, inte känt mig på humör för det. Vi beskyller självfallet det nordiska mörkret för detta tilltag. Liksom ett depressivt stadium som inträder och man blir som en lobotomerad labbråtta som svassar runt i kontrollerade cirklar.

Men med ljuset, så vaknar även jag. Räcker med en gnutta sol för att livsandarna ska börja puffa igång mig en smula. Så att jaha…what´s up? Jag har tagit ett massivt tag om stöket i mitt liv, liksom röjt av i grandiosa mått mätt. Liten har fått ett eget rum slutligen. Och det känns så skönt, jag kan andas liksom. Mitt sovrum känns luftigare plötsligt. Jag har förvisso små spår kvar utav liten…hittade en bil under täcket självfallet 😉

Med jobbet är det en smula ambivalent än…det går lite upp och ned där, men jag har insett att min boss verkligen inte är som alla andra. Det här med framförhållning existerar inte, planering ska man inte kunna ha, vissa rutiner kring uppdrag ska heller inte finnas?! Och jag har analyserat, insett att det stressar mig. Jag är ju en sådan människa med ett jäkla driv, tar jag tag i saker så kör jag på. Men…under vissa kontrollerade former kan man säga, jag måste kunna planera upplägg, ha material tillgängligt för att kunna skapa. Jag hatar att vänta. Jag har tydligen dåligt tålamod. *S*…jo, men det kan nog stämma rätt bra. Jag blir omotiverad utav att saker dras ut på. Kan säga som så…sedan oktober har jag väntat på texter som inte är klara än. Det är JANUARI nu. Det får mig att undra om min chef är seriös. Hur hon driver företaget egentligen. Och skickade hon ens en julhälsning tror ni? Nej. Däremot ett krisuppdrag som jag fick ta tag i. Hon är märklig, det är allt jag kan säga.

Vad mer…killar är knepiga, hade mig en romans i höstas…tydligen vart det jobbigt eftersom jag fick ”fina” uppdrag (dvs. jävligt kända uppdrag) och vi arbetar inom samma bransch kan man säga, även om vi har två olika inriktningar. Då märkte jag att det sved i hans skinn, liksom den berömda avundens gröna nuna visade sig, jag kunde höra den i hans röst ”VA?! Jobbar du med DEM?!”, det kunde han tydligen inte riktigt ta…så han körde den berömda ”im bizzy, hör av mig senare” och jag visste direkt att jodå, säkert…bara att glömma den där karln. Mycket riktigt hörde han aldrig mer av sig 😀 hahaha lite så där patetiskt egentligen, men så vad händer kring nyår? Jo, man får ett personligt sms, en nyårshälsning. Jag bara blinkade och funderade en smula…är det kutym att sända ut sådana till sina avdankade erövringar? Fan, då har jag missat det konceptet hahaha.

Anyway…plötsligt börjar han höra av sig igen? Men som sagt, har man skitit i det blå skåpet så är man inte så populär direkt…han var fin, trevlig och så där, men den sida han sedan visade är inte riktigt förenligt med en tur igen. Jag menar, varenda gång jag får ”fina” uppdrag så kommer han att förgås utav magsmärtor och avund?! Det går inte.

Hade även en blivande romans med en läkare (ni kan ju fatta att min mor nästan fick hjärtklappning utav upphetsning, en läkare liksom) men alltså, han var så gnällig och krävande. Tydligen så var det på mina axlar ansvaret vilade för att vi skulle ha kontakt. Jag måste höra av mig, han väntade dold i kulisserna på att jag skulle visa livstecken? Då hörde han av sig. Men…han svarade inte på direkta frågor, utan allt skulle jag förstå sen, jag skulle se sen, bara jag åkte ned till honom, det var liksom ödet…vi var sååå lika. Nej, han kunde inte ta semester från sina patienter, men jag skulle ta det…liksom ordna barnvakt och åka till han. När jag sa hm…kanske en helg? Nej, men då var det för lite?! En vecka minst?! Say what? Och han ville skaffa barn? BARN?! Vi kunde bo antingen hos han, i hans villa (utomlands) eller här?! Hold your frippin horses, kan vi ses först innan vi planerar framtiden?! Han ville veta om jag var hans flickvän? WHAT?! Så tillslut så fick jag faktiskt nog och bad han fucka sig långt och länge. 😀 Jag är nog inte en så värst vidare romantisk tös som lever i det stora blå. Först fick jag ett sms om att han fattade nada…men aja så oseriös jag var.

Sen kom ett mail, där han inte förstod varför, jag hade tydligen ”lovat” han saker?! Min haka rasade i backen…vad fan skulle jag ha lovat han då? Min hand? Mitt liv? Vad exakt snackade han om?! Sen ringde han på julafton…både hem och på mobilen…jag tittade på telefonen och kände bara att nej…pass på det där, jag tänker inte svara. Då fick jag mer sms, men även en A4 i mailen. Sen…så fick jag tydligen betänketid också, för vi var ett så bra par…så han saknade mig, han ville att jag ska tänka igenom det hela och svara han senare. Hm…jaha ja…spännande. Tycker det är intressant, eftersom vi aldrig setts i verkligheten, utan bara snackat/mailat…men han gjorde ett klavertramp eller 3…:D när man far med osanning till mig, så liksom fungerar det inte. Speciellt om små skitsaker. Börjar det så, så kan man väl räkna ut att det kommer bli ett framtida problem.

 

Read Full Post »

Jo, jag lockade in mina barn i bilen och dundrade iväg långt ut på landet, för att titta på det raraste & underbaraste lilla tingest man kan tänka sig. Jag har tjatat och drömt om en hund igen, det har liksom saknats mig…det där ljudet utav små tassar som trippar runt i huset. Som får valpryck och kör rally över parketten och krumbuktar sig.

När vi äntligen hittat ut i ödemarkerna, möttes vi utav ett gäng hundar och valpar. Söta som socker. Liten vart rädd och började gråta eftersom det kom en hel flock farande och skällande ömsom hoppandes för att tigga till sig en klapp. Försöker reka i flocken om vart min lilla dyrgrip befinner sig, men får en chokladfärgad liten historia som nyfiket buffar på mig. Plötsligt är det något som tuggar och drar i min jacka. Och där nere är min lilla juvel, min håriga lilla son, mitt lilla hjärta.

Vi fick så bra kontakt redan från början…var inte säker på att det var han först, utan bad uppfödaren kolla…jodå, gosetrollet med den tjocka mysiga lilla magen som låg i min famn var ”min” valp. Det har vart smygerier med valpköpet…eftersom jag inte var helt säker och ifall den lille skulle vara allergisk rent av.

Varje dag som går är en plåga…jag bara vill ha lilla hjärtat här…ursh för att behöva vänta. Påminn mig gärna om det nästa vecka när jag svär över att ha trampat i piss för 17:e gången och hulkande plockat upp skit. Jodå…rumsren…ööööh knappast! Men jag har inhandlat en valpsäng….värsta fyndet för hela 50 spänn hahaha….en söt korg med typ ”spjälskydds madrass”. Troligen vart en docksäng innan, men nu är det valp bo. Ska förbi rusta…såg att de reade ut en liten fårskinns fäll, så det lär bli ypperligt åt min darling.

Ska verkligen försöka hålla mig till att INTE låta han sova i sängen, men…blir han för pipig så offrar jag inte nattsömnen till förmån för framtida princip brott. Gjorde ett fynd på en till transportbur…50 spänn för den med 😉 damn it im a bargin lady liksom…dealade på zoo ned matskålarna till hutlöst billigt. Så då köpte jag dyrare halsband med bling istället, jag menar…har man snålat in på de dyra inköpen och sparat (hm…låt mig räkna på fingrarna valpsäng+transportbur+matskålar= ja, nästan 500 spänn har jag sparat in där) de slängde på ett skinnkoppel för en 10:a mot att jag visar upp valpen. Hey…kan man spara 80 kr på det så tro mig, kan gå förbi många gånger!

Fick nästan lite ångest, läste lite rasgrejer och sedan såg ett youtubeklipp (eller 17…) och tänkte helvete, vad har jag gett mig in på?! Fast efter ett besök hos uppfödaren och även kikat på de vuxna hundarna så…skrämde inte propagandan mig nämnvärt och träning är det bästa. Ni kanske undrar varför mitt hår stod upp..jo, gapiga skälliga neurotiska hundar gör mig stressad. Haft en förut som nästan dödade mina nerver tillslut med sitt neurotiska beteende.

Men, nu jävlar är man mer erfaren…

Read Full Post »

Läraren: Kan vi se Gud?
Klassen: Nee
Läraren: Kan vi röra Gud?
Klassen: Neej
Läraren: Det betyder då att Gud alltså inte finns!
Elev: Ni har fel!!! Kan du se din hjärna?
Läraren: Nej
Eleven: Kan du röra din hjärna?
Läraren: Nej!
Eleven: Det betyder då att din hjärna inte finns!

…jojo…man får akta sig för vad man säger…ibland blir det backfire 😉

Read Full Post »

Efter en tids grav bloggdvala, så känner jag att nä nu jävlar ska det klottras igen. Vart börjar vi då? Jo, min mobil. Min älskade vackra lilla mobil fick fetaste flippen, men jag förstår den faktiskt, den har stått ut med mig i 3 år. Min omilda behandling, mitt väsande & mitt kraffsande med naglarna över tangenterna.

Den började blippa runt, kom inte in i menyerna…finns säkert någon knappfunktion som man kan använda som jag inte förstått mig på under alla dessa år, men man blir ju fan ta mig neurotisk när telefonen inte fungerar som den ska.

Skicka meddelande…kameran ploppar upp, amen din sate…MEDDELANDE klickade jag ju på. Välj flygsäkert läge! Jo, det tro fan att du vill din jävla mobil för snart flyger du…och den blippade som om den fått en psykflipp. Stod ut någon vecka med att svära och försöka peta på touchen i alla möjliga finurliga vinklar, hittade en växelknapp som man kunde öppna olika menyer med (tog mig 3 år att inse att den fanns…bara det liksom, akutknappen). Men tillslut så kände jag att nä, kan man inte ens nå ringa menyn när man står utanför en port som en fjant, då har det fan ta mig gått för långt.

Kom hem och muttrade, sonen drog fram sin ”gamla mobil”. En sån där hightech med tangentbord och hoppande skärm och satans mojänger. Men T9…ja det har den INTE! Sen ska man dutta på ”symbol” för minsta prick, komma eller smily -skitbra och det här med å ä ö är för mig ett mysterium. Klickar på symbol & inte fan dök det upp…ja, ni ser rätt om ni tänker att kvinnan hoppade jämfota av ilska, svor över livets jävlighet & efterblivna skitmobiltelefoner…

Jag har ju ett litet…hm…ragg liksom. Det är väldigt viktigt att kunna lägga till smilysar då, liksom krydda smsen med en känsla utav att man är såååå jävla charmig & het, stava kan man även…bara det är en bonus.

I helvetet.  Hittade i vart fall smilysarna…amen tro på fan att det är de där fula fanstygen med en NÄSA. Jag vill inte skicka en smily med en kran. Jag vill ha söta smilysar utan näsa…acid-smilysar liksom. Mina problem är seriöst störda, jag vet hahaha…men jag lider. Och att kontinentalstava utav svenska å,ä & ö blir så fel, man tittar på meddelandet och skrattar…för råkar man tänka snett där så är det helt fel ord. Inte bra, jag gillar att vara tydlig.

Som om det inte vore nog då, efter ett par veckor lyckades jag i vart fall hitta å och ö, en smärre revolution för egen del. Ä är ett mysterium…orkar inte tjaffsa med knapparna & trycka mig svettig för att lokalisera den…så jag är halvsvensk i mina meddelanden nu för tiden.

Satt och kollade på mobiler igår, måste ju införskaffa mig ett nytt exemplar som jag kan komma överrens med. Den här har inte ens blixt på kameran…bara det kan orsaka smärre störningar. Tittade på en hel touch den här gången. Ropade på sonen och bad att få testa hans mobil. Touch my ass säger jag bara. Jag mitt klåfinger är helt värdelös på det, jag dog av skratt. Han testade olika menyer, så jag fick prova om det var lättare. I helvetet säger jag bara.

Man kunde skriva med fingret…jo tjena hifl… ili…hjk. Skitbra. Prövade peta på knappar…jfg…fli…_ihu. Begripligt? Nej, så att smsa med en touch skulle ge mig hjärnblödning, nog för att den var snäll att begripa att mina taffliga försök att slabba över skärmen skulle bli ett Hej och den hittade på andra ord för att hjälpa mig försöka prestera ett sketet sms. Nej, det gåååår inte…jag grät nästan tillslut utav skratt…DET GÅÅÅÅR INTE!! Min son stirrade på mig som om jag var mentalt handikappad, mamma skriv med FINGRET inte naglarna, jag dog nästan….inse fakta, din mor har naglar & de tänker hon inte offra för en mobil, det går liksom inte…jag kommer ju åt allt möjligt. Han stönade.

Han sa man kan köpa en penna. Jo visst kan man det, hur länge skulle det ta innan jag slarvat bort den då? Sekunder?! Sen om man ska ringa…då ska man först leta halvt hysteriskt i väskan efter telefonen. Efter man hittat den ska man fingra på den & ställa om halva luren, för att sedan komma på aha…penna…och raffsa hysteriskt, så när man till sist lyckas ringa så flåsar man som en perverterad gris utav en smärre hysteri.

Nej tack, jag vill se rätt cool och avslappnad ut när jag drar fram telefonen (efter smått hysteriskt raffs i väskan), liksom dra bak håret, ringa och lägga mitt charmigaste flabb i örat på mottagaren, liksom kuttra förföriskt (kan va till min mor med, vem vet man kan få pengar om man kvittrar) och liksom känna sig avslappnad. Liksom känna en säkerhet, man vet hur man handskas med luren.

För övrigt så har den värdelösa larm, jag behöver ett som väcker grannarna också, inte som en smekning i örat…det väcker inte mig. Inte för man så ofta har avslappnade coola samtal längre, vid närmare eftertanke.

Man har ju barn. Alltså hänger något vid låret och säger mamma 17ggr, det andra handsignalerar att man ska fixa mat eller måste tvångsprata med en samtidigt.

Så när jag tänker efter…en touch skulle vara det sista i livet man behöver, innan man tar in på mentalt vilohem och klär sig i chickt vitt och poppar piller dagarna i ända. Kanske inte ska ha en mobil alls. Kanske ska posta sms. Mnja…sådant är livet, ett ständigt förfall hahaha

Read Full Post »

Older Posts »