Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Humor’ Category

And up we go

Fan vad skönt, börjat få lite fason på asset och gått upp lite i vikt. Är ju så förbannat jobbigt när man rasar under intensiva perioder och när det är mycket stress. Eller…jag är nog en stressad själ helt enkelt. Jag har utvecklat en inre stress tror jag. Komplett onödigt…men ja, det känns som om man inte alltid hinner med.

Men som sagt…man kanske ska bli en smula mer organiserad hö hö…(möjligen med en piska i ryggen japp…). Känns i vart fall som om man påbörjat en ny era, rensat och rensat, kastat och skickat, gett bort och ja…snart kan man överblicka ytorna. Speciellt spartanskt lär det nog knappast bli ändå, men en smärre shopoholic´s hjärta och en bohems själ. Men min darling, piskar mig…och det funkar faktiskt. Sen att man skaffade en hund har underlättat -Ja men titta, har han tuggat på den där saken…ojsan, då får vi kasta den.

Dvs. jag behöver alltså inte ta beslut hahaha…det blir random shit som han gått lös på. Mina ”to do”-projekt som varat i allt för många år. Tex hade en sån där liten vadderad kista…eller förvarings pall vad man nu vill kalla det. Hunden gick lös på den & sprätte upp den halvklädda änden och hittade vaddering & skum -skitkul…Swlops sa det och halva hallen var kontaminerat utav rester…jo, men då åkte den ut i soprummet. Ett stående halvklädd projekt som…mnja stått så i minst 5 år.

Så sabotage är ibland nödvändigt för man ska inse att nej du min sköna höna…det där projektet är avdankat och du kommer aldrig fixa klart skiten, så hiva den. Befriande på något sett *S*…men jag hör min fars ord när jag köpte den ”ja, men bara den nu inte blir stående som ett ofärdigt projekt” …och mitt klingande och bestämda ”nähee då”.

Pappa hade rätt. Tänker jag aldrig erkänna för han hahahaha…eller…*host*…äsch då!

Annonser

Read Full Post »

Läraren: Kan vi se Gud?
Klassen: Nee
Läraren: Kan vi röra Gud?
Klassen: Neej
Läraren: Det betyder då att Gud alltså inte finns!
Elev: Ni har fel!!! Kan du se din hjärna?
Läraren: Nej
Eleven: Kan du röra din hjärna?
Läraren: Nej!
Eleven: Det betyder då att din hjärna inte finns!

…jojo…man får akta sig för vad man säger…ibland blir det backfire 😉

Read Full Post »

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Efter en tids grav bloggdvala, så känner jag att nä nu jävlar ska det klottras igen. Vart börjar vi då? Jo, min mobil. Min älskade vackra lilla mobil fick fetaste flippen, men jag förstår den faktiskt, den har stått ut med mig i 3 år. Min omilda behandling, mitt väsande & mitt kraffsande med naglarna över tangenterna.

Den började blippa runt, kom inte in i menyerna…finns säkert någon knappfunktion som man kan använda som jag inte förstått mig på under alla dessa år, men man blir ju fan ta mig neurotisk när telefonen inte fungerar som den ska.

Skicka meddelande…kameran ploppar upp, amen din sate…MEDDELANDE klickade jag ju på. Välj flygsäkert läge! Jo, det tro fan att du vill din jävla mobil för snart flyger du…och den blippade som om den fått en psykflipp. Stod ut någon vecka med att svära och försöka peta på touchen i alla möjliga finurliga vinklar, hittade en växelknapp som man kunde öppna olika menyer med (tog mig 3 år att inse att den fanns…bara det liksom, akutknappen). Men tillslut så kände jag att nä, kan man inte ens nå ringa menyn när man står utanför en port som en fjant, då har det fan ta mig gått för långt.

Kom hem och muttrade, sonen drog fram sin ”gamla mobil”. En sån där hightech med tangentbord och hoppande skärm och satans mojänger. Men T9…ja det har den INTE! Sen ska man dutta på ”symbol” för minsta prick, komma eller smily -skitbra och det här med å ä ö är för mig ett mysterium. Klickar på symbol & inte fan dök det upp…ja, ni ser rätt om ni tänker att kvinnan hoppade jämfota av ilska, svor över livets jävlighet & efterblivna skitmobiltelefoner…

Jag har ju ett litet…hm…ragg liksom. Det är väldigt viktigt att kunna lägga till smilysar då, liksom krydda smsen med en känsla utav att man är såååå jävla charmig & het, stava kan man även…bara det är en bonus.

I helvetet.  Hittade i vart fall smilysarna…amen tro på fan att det är de där fula fanstygen med en NÄSA. Jag vill inte skicka en smily med en kran. Jag vill ha söta smilysar utan näsa…acid-smilysar liksom. Mina problem är seriöst störda, jag vet hahaha…men jag lider. Och att kontinentalstava utav svenska å,ä & ö blir så fel, man tittar på meddelandet och skrattar…för råkar man tänka snett där så är det helt fel ord. Inte bra, jag gillar att vara tydlig.

Som om det inte vore nog då, efter ett par veckor lyckades jag i vart fall hitta å och ö, en smärre revolution för egen del. Ä är ett mysterium…orkar inte tjaffsa med knapparna & trycka mig svettig för att lokalisera den…så jag är halvsvensk i mina meddelanden nu för tiden.

Satt och kollade på mobiler igår, måste ju införskaffa mig ett nytt exemplar som jag kan komma överrens med. Den här har inte ens blixt på kameran…bara det kan orsaka smärre störningar. Tittade på en hel touch den här gången. Ropade på sonen och bad att få testa hans mobil. Touch my ass säger jag bara. Jag mitt klåfinger är helt värdelös på det, jag dog av skratt. Han testade olika menyer, så jag fick prova om det var lättare. I helvetet säger jag bara.

Man kunde skriva med fingret…jo tjena hifl… ili…hjk. Skitbra. Prövade peta på knappar…jfg…fli…_ihu. Begripligt? Nej, så att smsa med en touch skulle ge mig hjärnblödning, nog för att den var snäll att begripa att mina taffliga försök att slabba över skärmen skulle bli ett Hej och den hittade på andra ord för att hjälpa mig försöka prestera ett sketet sms. Nej, det gåååår inte…jag grät nästan tillslut utav skratt…DET GÅÅÅÅR INTE!! Min son stirrade på mig som om jag var mentalt handikappad, mamma skriv med FINGRET inte naglarna, jag dog nästan….inse fakta, din mor har naglar & de tänker hon inte offra för en mobil, det går liksom inte…jag kommer ju åt allt möjligt. Han stönade.

Han sa man kan köpa en penna. Jo visst kan man det, hur länge skulle det ta innan jag slarvat bort den då? Sekunder?! Sen om man ska ringa…då ska man först leta halvt hysteriskt i väskan efter telefonen. Efter man hittat den ska man fingra på den & ställa om halva luren, för att sedan komma på aha…penna…och raffsa hysteriskt, så när man till sist lyckas ringa så flåsar man som en perverterad gris utav en smärre hysteri.

Nej tack, jag vill se rätt cool och avslappnad ut när jag drar fram telefonen (efter smått hysteriskt raffs i väskan), liksom dra bak håret, ringa och lägga mitt charmigaste flabb i örat på mottagaren, liksom kuttra förföriskt (kan va till min mor med, vem vet man kan få pengar om man kvittrar) och liksom känna sig avslappnad. Liksom känna en säkerhet, man vet hur man handskas med luren.

För övrigt så har den värdelösa larm, jag behöver ett som väcker grannarna också, inte som en smekning i örat…det väcker inte mig. Inte för man så ofta har avslappnade coola samtal längre, vid närmare eftertanke.

Man har ju barn. Alltså hänger något vid låret och säger mamma 17ggr, det andra handsignalerar att man ska fixa mat eller måste tvångsprata med en samtidigt.

Så när jag tänker efter…en touch skulle vara det sista i livet man behöver, innan man tar in på mentalt vilohem och klär sig i chickt vitt och poppar piller dagarna i ända. Kanske inte ska ha en mobil alls. Kanske ska posta sms. Mnja…sådant är livet, ett ständigt förfall hahaha

Read Full Post »

Låt oss säga som så att det finns mindre kloka varelser mitt bland oss, men som ändå är så sjukt roliga & otroliga att man får ont i magen utav deras tilltag.

Scenario- 2 personer är på semester utomlands, kvinnor självfallet. En dag på stranden förvånas den ena utav dem att den andra inte har bikinibyxa på sig, utan shorts. Längst låret så sticker en tråd ut…

Den äldre kvinnan reflekterar inte över det hela, men hon ser en tråd dingla och tänker, vilka skit shorts dottern har, ska bara dra bort det där tänk vilken dålig kvalité det är på sakerna nu för tiden.

Hon lutar sig fram och drar tag i tråden, dottern börjar vråla och åla sig på handduken, flaxar med armar och ben smått hysterisk medans hennes mor tappar greppet om den förhatliga tråden.

Dottern väser mellan tänderna: Vad fan håller du på med? Rör mig inte din galning!

Modern svarar: Jag skulle ta bort den där tråden från dina shorts.

Dottern väser: Är du inte riktigt jävla klok, det är mitt tampongsnöre du höll på rycka i, fattar du vilken olycka det hade kunnat bli!!!

Modern illröd i ansiktet då hon slås utav VAD för snöre hon raffsat sig efter börjar asgarva, dottern med & halva natten på hotellet skrattade de ihjäl sig.

Tro mig…jag grät när jag hörde det & sa…du, jag åker nog ALDRIG på semester med dig mamma, du är ju fan inte riktigt klok ju, tänk om du lyckats…vilken jävla katastrof. Kopplade du inte varför hon hade shorts istället för bikinibyxa? En smula tell tell liksom?!

Min mor skratta så tårarna sprutade…jo, jag vet…vet inte HUR jag tänkte där & att jag inte fattade.

Read Full Post »

Ja, vad ska man säga…det har hänt enormt mycket under den här sommaren. Har liksom inte haft tid att shitchatta här & bara känt att näe…orkar inte ens formulera ett inlägg. Inte ens drafta ett i skallen 😉 då är det semester vill jag lova.

Och sen sitta och göra det i efterhand…lär väl ta mig ett smärre liv det med. Men i vart fall…så har jag blivit friad till. Utav det seriösa slaget. Ni kan väl gissa vad jag svarade?

Börjar ni nu applådera, liksom se framför er hur bloggen antar en bröllopsyra så kan ni ju fetglömma det hahaha. Jag sa Nej. Inte än i vart fall. Och då kan ni ju lista ut att det tog hus i helvete, spån & plank for nästan. Men…alltså…*host* det är bara på film man tårögd tar sig för hjärtat, piper ja & lever lyckligt i alla sina dar.

In real life krigar man, man skriker nej. Eller var det i min egen rulle? En chickflick liksom med lite mera riv?! Ja, eller något åt det hållet. Och ni som nu sitter med andan i halsen och ett virrvarr utav tankar…hur gick det sen då? Jo ungefär som så att vi blev kind of sams, sen har han svurit på sitt liv att komma förbi & se till att stanna ett par dar. Vi ska prata igenom en hel del mer…men öga mot öga. Han hade väl siktet inställt om ett bröllop i augusti..men se där, det kan han ju fetglömma. Dock så såg han allt till att lägga in om semester då, han minns något som han inte skulle minnas.

Det har jamats om att jag är the shit, kvinnan i hans liv. Jaha, men då kanske jag är det då, men jävlars jag absolut avskyr när folk friar till mig. Jag vet inte varför, kan ju bero på att jag fått ett par stycken med olika bakgrund. Det liksom mer väcker tigern i mig än får mig amorös och samarbetsvillig.

Och liten…jahaa…han bara babblar om pappa. Sin pappa. Hans pappa är hans bästa kompis? Jaha…å där fick man liksom…det där har man närt vid sin barm det falska stycket?! Pappa ska köpa bilar & grejer…massor utav presenter…till hans födelsedag. Jo, förvisso kan det behöva kompenseras på den punkten…men vad får ungen allt ifrån? Han har aldrig nämnt honom, inte ett skit…nu är det hans bästa kompis?!? Han ska flytta till pappa?! Ehum jo men så kan man ju se på saken, frågan är vad papsi tycker om det.

Papsi är inte jultomten. Det är ungefär vad han tycker & sen tryckte han ihop sig under mattan med krullade tånaglar utav fasa. Så att emigrera hemifrån är nog inte att tänka på. Mamsen får inte ens en gucci-väska liksom & liten ska ha…alles, presenter & överflöd.

Friaren vill adoptera liten. Hm…ska man berätta det för papsi att tankarna finns? Liksom förvarna om det? Det är liksom inte helt okomplicerat, så därför skriker jag NEJ först.

Vaknade upp med en smärre ångest dagen efter. Vad fan har jag gjort nu då? Är detta rätt val? Var det här smart över huvudtaget? Friaren kommer nästa vecka, kan man kanske boka sig en sista minuten till en tropisk Ö? Hahaha…jaha…orka vara jag just nu.

Min hjärna är overload, det känns en smula overkill…jag, ringmärkt? Hur fan ska det gå med tanke på min coola image liksom…hellu…jag kommer bli en mes liksom. Räcker det inte att jag bakar & håller på som en fjant så folk svimmar av skräck?! Förlova sig…bara det är stort liksom. Gifta sig…det är enormt. Jag vet inget om sånt…jag har hållit mig inkognito från sådant, har inte vart min dröm som liten, att få stå framför ett drös tårögda människor, svära trohet och liv…liksom överlämna min frihet till någon annan. (Drama…ni måste fatta ironin liksom…här kan man inte vara seriös).

Jag med ett annat efternamn? Bara det känns ju knepigt…vet ni huuuur länge jag höll på för att hitta den ultimata signaturen?! Den kommer ju inte funka sen ju. Samtidigt som man kan garva & vara glad, så får jag fan ångest…men det kan man inte tala högt om. Eller jo, jag berättade för syrran faktiskt. Och nu här. Sen ska nyheten knäckas för grabbarna. Sen för familjen. Senare för släkten och efter det för vänner, bekanta & annat löst folk.

Just nu ska jag överleva en vecka till. Jag ska försöka att inte skrika dra åt BEEEP, inte fräsa Jag BRYR mig INTE & andra automatiska fraser när jag blir lack. Jag ska försöka att hålla käften om vissa saker & se istället. Sluta vara så spontan liksom, inte tänka högt. Mitt aber i livet ska alltså tämjas hahaha…

MEN…nu ska jag ta lite painkillers & hoppas på det bästa.

Read Full Post »

*fniss*

99%

Read Full Post »

Older Posts »