Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Kärlek’ Category

It´s nice at home

Ligger typ bara 74 kartonger och kraffs all over the place, efter ett krafttag med klädkammaren. Man blir lite mör bara utav alla pinaler man har. Jag är en hamster helt enkelt, nu är det officiellt.

Efter ha slängt ut allt och börjat kraffsa mig igenom de ändlösa högarna, så inser jag att damn it…vad sjutton har jag gjort? Vad i hela helvetia är det som händer? Varför har jag så mycket prylar? När kom de? Varifrån kom de? Varför har jag sparat det? Det är gamla kärleksbrev blandat med gamla foton där man rent av inte är så fotogenisk som man kan vilja. Dvs. kunde man ju typ…ha rivit de där bilderna för hundra år sedan och slängt dem…men nej, de har stuvats undan?!

Min lilla darling och jag har haft myspys idag. Efter ha lämnat lillen på dagis och den store stuckit till plugget, så var vi finaly alone. Jävligt skönt när man har flexibla jobb, som gör att man kan ta tillvara på vardagen. Liksom mysa en måndag?! Ligga i ett bad och bara slappa en smula. Men sen jäklar var det fullt ös medvetslös…rasta hund, hämta barn, laga käk. Och jaha…sen vart det lugnt igen. Lillfisen är utslagen, tar sig en tupplur och man hinner liksom analysera lilltån, stöna över de där förbannade kartongerna och vad man ska stuva runt, vad ska man spara, vad ska man kasta?

Känner liksom att mnjaa…asså…för fan, jaja jag ska väl masa över mitt ass och ta tag i det, innan det blir liggandes till nästa vinter, eller hunden går lös i kartongerna och rent av pinkar en smula, för att liksom hjälpa en på traven hahaha. Ursh fy satan.

Read Full Post »

Har liksom inte vart på G för att dela med mig utav mitt liv & leverne, inte känt mig på humör för det. Vi beskyller självfallet det nordiska mörkret för detta tilltag. Liksom ett depressivt stadium som inträder och man blir som en lobotomerad labbråtta som svassar runt i kontrollerade cirklar.

Men med ljuset, så vaknar även jag. Räcker med en gnutta sol för att livsandarna ska börja puffa igång mig en smula. Så att jaha…what´s up? Jag har tagit ett massivt tag om stöket i mitt liv, liksom röjt av i grandiosa mått mätt. Liten har fått ett eget rum slutligen. Och det känns så skönt, jag kan andas liksom. Mitt sovrum känns luftigare plötsligt. Jag har förvisso små spår kvar utav liten…hittade en bil under täcket självfallet 😉

Med jobbet är det en smula ambivalent än…det går lite upp och ned där, men jag har insett att min boss verkligen inte är som alla andra. Det här med framförhållning existerar inte, planering ska man inte kunna ha, vissa rutiner kring uppdrag ska heller inte finnas?! Och jag har analyserat, insett att det stressar mig. Jag är ju en sådan människa med ett jäkla driv, tar jag tag i saker så kör jag på. Men…under vissa kontrollerade former kan man säga, jag måste kunna planera upplägg, ha material tillgängligt för att kunna skapa. Jag hatar att vänta. Jag har tydligen dåligt tålamod. *S*…jo, men det kan nog stämma rätt bra. Jag blir omotiverad utav att saker dras ut på. Kan säga som så…sedan oktober har jag väntat på texter som inte är klara än. Det är JANUARI nu. Det får mig att undra om min chef är seriös. Hur hon driver företaget egentligen. Och skickade hon ens en julhälsning tror ni? Nej. Däremot ett krisuppdrag som jag fick ta tag i. Hon är märklig, det är allt jag kan säga.

Vad mer…killar är knepiga, hade mig en romans i höstas…tydligen vart det jobbigt eftersom jag fick ”fina” uppdrag (dvs. jävligt kända uppdrag) och vi arbetar inom samma bransch kan man säga, även om vi har två olika inriktningar. Då märkte jag att det sved i hans skinn, liksom den berömda avundens gröna nuna visade sig, jag kunde höra den i hans röst ”VA?! Jobbar du med DEM?!”, det kunde han tydligen inte riktigt ta…så han körde den berömda ”im bizzy, hör av mig senare” och jag visste direkt att jodå, säkert…bara att glömma den där karln. Mycket riktigt hörde han aldrig mer av sig 😀 hahaha lite så där patetiskt egentligen, men så vad händer kring nyår? Jo, man får ett personligt sms, en nyårshälsning. Jag bara blinkade och funderade en smula…är det kutym att sända ut sådana till sina avdankade erövringar? Fan, då har jag missat det konceptet hahaha.

Anyway…plötsligt börjar han höra av sig igen? Men som sagt, har man skitit i det blå skåpet så är man inte så populär direkt…han var fin, trevlig och så där, men den sida han sedan visade är inte riktigt förenligt med en tur igen. Jag menar, varenda gång jag får ”fina” uppdrag så kommer han att förgås utav magsmärtor och avund?! Det går inte.

Hade även en blivande romans med en läkare (ni kan ju fatta att min mor nästan fick hjärtklappning utav upphetsning, en läkare liksom) men alltså, han var så gnällig och krävande. Tydligen så var det på mina axlar ansvaret vilade för att vi skulle ha kontakt. Jag måste höra av mig, han väntade dold i kulisserna på att jag skulle visa livstecken? Då hörde han av sig. Men…han svarade inte på direkta frågor, utan allt skulle jag förstå sen, jag skulle se sen, bara jag åkte ned till honom, det var liksom ödet…vi var sååå lika. Nej, han kunde inte ta semester från sina patienter, men jag skulle ta det…liksom ordna barnvakt och åka till han. När jag sa hm…kanske en helg? Nej, men då var det för lite?! En vecka minst?! Say what? Och han ville skaffa barn? BARN?! Vi kunde bo antingen hos han, i hans villa (utomlands) eller här?! Hold your frippin horses, kan vi ses först innan vi planerar framtiden?! Han ville veta om jag var hans flickvän? WHAT?! Så tillslut så fick jag faktiskt nog och bad han fucka sig långt och länge. 😀 Jag är nog inte en så värst vidare romantisk tös som lever i det stora blå. Först fick jag ett sms om att han fattade nada…men aja så oseriös jag var.

Sen kom ett mail, där han inte förstod varför, jag hade tydligen ”lovat” han saker?! Min haka rasade i backen…vad fan skulle jag ha lovat han då? Min hand? Mitt liv? Vad exakt snackade han om?! Sen ringde han på julafton…både hem och på mobilen…jag tittade på telefonen och kände bara att nej…pass på det där, jag tänker inte svara. Då fick jag mer sms, men även en A4 i mailen. Sen…så fick jag tydligen betänketid också, för vi var ett så bra par…så han saknade mig, han ville att jag ska tänka igenom det hela och svara han senare. Hm…jaha ja…spännande. Tycker det är intressant, eftersom vi aldrig setts i verkligheten, utan bara snackat/mailat…men han gjorde ett klavertramp eller 3…:D när man far med osanning till mig, så liksom fungerar det inte. Speciellt om små skitsaker. Börjar det så, så kan man väl räkna ut att det kommer bli ett framtida problem.

 

Read Full Post »

Har upptäckt en gemensam nämnare för mina avdankade, nydankade och tilltänkta ragg. It´s all about the music. Märkligt.

Alla är de kopplade till musik, de är musiker i någon form. Helt sjukt, det slog mig idag ur det blå. Har en dejt nästa vecka som har ett band. Har ett eller nej två ex som även har musikaliska ådror och spelar/sjunger.

Och den ena klinkande pippin fick frispel förra veckan. Börjat höra av sig igen, precis som en växande varfylld böld i arslet så dök det upp allt fler meddelanden. Nu drog jag i handbromsen rätt omgående, eftersom jag vet exakt åt vilket håll det brakar därhän i annat fall.

Självfallet resulterade det i ett dyslektiskt anfall, där felstavade och upprörda meddelanden pepprades. What else is new? Det är så att man får lust att dra en klack i pannan på han och vrida klacken precis som när man släcker en fimp.

Jag får en sådan lust att skriva en rad, en tillintetgörande ond komponerad rad till han, så han skrumpnar ihop och tvärdör. Bara så där poff be gone, die maddafakka….die.

Frågan är vad karmaguden gör med mig då? Får man asswhoop så att man sätter igång vattensprutan och hela livet börjar traska baklänges igen? Det orkar vi inte med. Men än är inte sista ordet sagt.

Men…nu har jag iaf försökt att blockera den infernaliske fjanten, hoppas att man inte behöver byta nummer också för att få undgå ens förflutna. Jag, förlåta fjant? HA! Aldrig…it´s over finito and byebye 4 EVER.

Och att sprida omotiverad skit lönar sig sällan, så feta trippeln på den där!

Read Full Post »

Sitter och väntar på svar…olidligt är vad det är 😀

Råkade logga in på msn igår och vips så dök en herre upp som uppvaktat mig. Hehe han var lite putt på att jag inte vart inne så mycket. Men vad ska man säga…kan väl inte hänga där jämt och tråna.

Kände att…han kan allt få vänta ett tag till, han med. Och han började tjata, tjat leder sällan till något bra. Förvisso är han läkare, alltså ett bra kap som får mödrar att tindra med ögonen som smärre julstjärnor.

Men…han är så kallat superseriös. Dock så är jag en fena på att finna information & så pass ärlig är han inte, som han gärna vill hävda. Har hittat en viss information om han som gör att jag tvekar en smula.

En läkare som smiskar sina patienter låter…galet. Eller om nu patienten spöade han…oavsätt vad, så kan man väl tänka sig problem med temperamentet. Och det har han visat lite på msn även. Dåligt humör menar jag.

Och…sådant lever vi gärna utan. Akademiker i all ära, men någon måtta får det väl ändå vara 😀

 

Read Full Post »

Det är en bra fråga, eller snarare…varför hittar just jag dem? Har jag en radar på sådana grejer? Och om jag har det…varför har jag det då? Hm…tål att tänkas på.

I vilket fall som helst så dejtar jag en herre. Han gjorde mig förbannad i början. Gör man mig förbannad så är jag en smula långsint som vanligt och då tar det tid innan jag litar på människan igen, idag märkte jag något igen som fick mig att tänka till.

Han är tvetydig som få. Han är nog inte riktigt redo för en relation men…han smsar precis som om vi vore tillsammans? Han var bortrest och i princip dokumenterade det mesta via mms. Ehum…jaha varför det kan man ju undra? Han bjuder mig på middagar, han väljer ut vin som han är lyrisk över? Ehum, jaha varför då? Han lagar middag åt mig? Är det för att provleka att vi är ihop, eller?

Han berättar sina problem för mig, likväl som glädjeämnen? Varför? Och han vill skaffa ett till barn och vill veta vart jag står? Ja, men hur förenligt är det egentligen då med att man så kallat inte är redo för ett riktigt förhållande, ett seriöst sådant? Har han en lista bakom ryggen där han kryssar i och gör en skala på om det finns potential? Förstår inte poängen att ens fråga en sådan fråga om man i nästa tag liksom inte vet vad man vill.

Sen vänder han på steken och drar till med några fjantiga uttalanden som får mig att himla med ögonen bakom hans rygg. Jaja…och jultomten bär lila dräkt, eller vad då?

Ambivalent och överanalyserande tror jag nog. Försöker gömma sig en smula, men tittar ut ändå?! Om jag skiter i att höra av mig, så kommer han smygandes igen och hör av sig.

Ja, jag vet inte…på sätt och vis gillar jag han & på sätt och vis så irriterar han, men…jag funderar faktiskt på att dejta en annan också, någon som vet på vilket ben han står och han har fått vänta rätt länge på en dejt. Tror vi snart närmar oss ett halvår, eller mer.

Så jag funderar på att helt enkelt kasta in handduken med han som jag dejtat ett tag, dra vidare. Får väl lov att suga på den karamellen ett tag tills jag bestämt mig men det lutar åt det i varje fall. Visst har han vissa egenskaper som jag gillar men sen så finns det annat som får mig att fundera. Och jag tror han mörkar en del saker, kör vita lögner liksom.

Vi får väl se…men han känns en smula drama helt enkelt. Och en kärring är kanske inte direkt vad jag söker efter 😉

Read Full Post »

OMG…har nätraggat en smula till, skam den som ger sig liksom. Någon gång måste det väl ändå trilla ut något som är en smula sunt, normalt & stabilt. Gick några år uppåt för att se om det kanske skulle ge effekt.

Fine, det såg bra ut, lät okej och verkade vara halvt lovande men en smula så där…hm, vilka games leker han då? Man har väl alltid en baktanke om det låter bra.

Han körde en märklig strategi, han kanske har klurat på den länge…vad vet man, men oavsett så tänkte jag, skitsamma vi drar på en dejt kollar in han & ser hur det verkar, han verkar i vart fall ha hjärnceller.

Skitintressanta diskussioner och samtal, superlång fika. Vissa små saker som man funderade en smula på (analytisk som man är). Okej, får väl se hur det går. Jag hör inte av mig i vart fall.

Det kommer sms efter fikat, man bara okej…verkar väl så där då…bör finnas ett intresse om inget annat. Lite snack och ha det bra, vi hörs väl.

Och sen i afton dök det upp…smset som jag i princip väntat mig, det liksom inte förvånade mig så värst nämnvärt. Det är inte du, det är jag…pirr, kanske ska ha en älskarinna istället när jag tänker efter lite mer, behöver terapi?

Amen seriöst, lägg av…först och främst, vilket storhetsvansinne…vad fan fick han att tro att jag tänker bygga upp mitt liv med honom baserat på en fika? Jo, jag söker något som kan leda till en seriös relation självfallet…men för fan inte kan jag se det komma på EN fika?! Och att det ska ”pirra”…hahaha…man är fan ta mig glad om en dejt flyter med konversationer, att man anser det vara intressant och givande, att det man tittar på ser trevligt ut. Att det ska pirra utöver det hela…WOW…när händer det?! Dessutom med en lätt blyg person?

Jag vart bara en smula mållös så där. Jag kände att jag behövde tänka innan jag besvarade det där, eftersom karln är rätt mjukis utav sig och skulle kunna börja gråta om jag sa det jag tänkte.

Det vart ett enkelt vad tråkigt då, ha det bra & vinketivink.

I mitt stilla sinne tänker jag mer:

Muhahaha…snälla någon, vem fan ska ta dig som en älskare när du inte är den typen, en älskare har en självsäker utstrålning och tar för sig, han presterar, han öppnar inte sitt hjärta och sitter med tårar i ögonen och berättar saker först, för att sedan fundera strategier & testa en med undertonen ”vill du hellre knulla, kom precis på att jag inte alls vill ha en relation, my bad jag behöver proffshjälp”?

Det är helt okej om man inte hittat en bra approach och uppenbarligen har svårt för att uttrycka sig vad det är man egentligen vill, men att dupera sig själv och försöka med sin omgivning… 😉 det kan han väl få fortsätta med, jag köper inte det där. Men det var ett väldigt subtilt och snällt sätt att försöka i vart fall.

Besviken? En smula i vart fall…för intellektuellt fanns det ett intressant utbyte, dock så fanns det vissa saker som fick en att undra en smula…eller till och med en halv macka kanske hahaha… men oavsett så var det en trevlig fika och en massa skratt.

Men…det kommer inte alls att förvåna mig om det kommer att jamas igen från det hållet.

Read Full Post »

Knepigt sa räven…

Ibland undrar jag varför folk är så konstiga ang. fejan, att de liksom kan bli upprörda över statusuppdateringar, uppladdning utav bilder osv. Har hört folk (bekanta) som får någon form utav psykiskt frispel om de läser att ”Stina” uppdaterat att hon stoppat in en maskin tvätt, ”Lisa” kokar korv till middag, ”Oskar” har köpt en fyrhjuling? Och ”Pelle” är rena rama TT-byrån med sina nyhetslänkar?!

Och fan ta den där subban ”Åsa”, som ska utomlands igen…alltså snacka om kapitalistiskt svineri?! Sen att ”Anna” plåtar sina bullar titt som tätt kan tydligen orsaka ångest, grav sådan. Är det missunnsamt? Är det svartsjuka? Är det avund?

Jag kan tycka att det kan vara inspirerande ibland, kanske någon har bakat något gott, eller man råkar se något nytt som man kan fråga recept på eller någon har slagit sak utav 80-talet och tillagat en plankstek och man bara mmm fy fan vad gott, helvete jag måste försöka hitta nån planka…komma ihåg det & göra en ”fin-middag” åt ungarna. Garanterat har de aldrig sett något sådant, de vet vad kebab är typ…men sånt här fredagsmys slår det med hästlängder…hemlagat liksom.

Men det sitter säker 17 bittra jävlar som stirrar i sin tallrik, blänger på pastan och anser att ”apan” behövde fan inte langa upp en sådan bild, ursh vilket skryt liksom, hur har de råd med kött när inte den personen ens har råd att riva lite ost?!

Antagligen så är det seriöst fel på mig, jag lackar liksom inte ut när jag ser en bekant langa upp en bild på sin nya bil…äckligt dyra & snygga bil, trots att den gamla inte ens va något fel på. Trots att min bil har en smula silvertejp där bak efter en klantig smäll. Jag tänker ”åh, fan vad fin bil” ser jag semesterbilder så är inte min första tanke: jaha ja…hur FAN har de råd? Asså seriöst…de reser fööör mycket!!! Jag tänker snarare ååååh vad fint, jaha de var nöjda med hotellet…hm, sätta upp det på listan, jaha…barnvänligt var det också…nice nice.

Samma sak att vi tydligen stört omgivningen med hur mycket vi flängt omkring denna sommar. Det stör tydligen? Syrran har vart barnfri, så vi har haft tid att umgås och med ett barn mindre så hinner man liksom tänka hela meningar, det blir inte lika mycket konkurrens om uppmärksamhet. Och det var en smula fel tydligen? Hon vart pikad på jobbet? Öh…asså det är ju inte som så att vi vart utomlands direkt, så jag förstår liksom inte hur det kan sticka folk i ögonen att vi vart på vår sommarstuga, hos våra vänner på deras sommarställen, att vi en gång om året går ut på en tjejkväll på stan?

Jag menar utav 365 dagar, så är det ju fruktansvärt att man rör på sitt ass och hittar på något…de få soliga dar som finns. Så ungefär 60 dagars små äventyr till stränder & sommarstugor är något som kan sticka i ögonen?!?

Öh, förlåt mig…men hur mår man om man kan bli så bitter för sådana saker? Och korparna som kraxar om vissa saker? Amen för fan, har du ingen tv hemma? Läser du inga böcker? Köper någon veckotidning? Kan du inte underhålla dig själv med annat än gammalt skvaller, fjantiga kommentarer och dumma uttalanden? Men orka.

Jag förstår att det är en kostnadsfråga i vissa fall, men det finns massor med saker som egentligen inte kostar så mycket. Har en väninna tex. hon har ingen sommarstuga, ingen bil & då kan det bli lite tråkigt. Så jag brukar ringa och kolla om hon vill haka på när man ska ut till landet. Erbjudit henne att även låna nyckeln om hon vill, hon kan ta bussen ut…det är helt okej liksom.

Men nej, det är undanflykter och hon vill inte. Men när hon ser bilder, så snörper hon på munnen, det kommer små kommentarer. När man då frågar varför hon inte följde med istället, så blinkas det liksom perplext. Daah…gnäll för fan inte om du inte vill göra något, bli för fan inte bitter om man bjudit med dig men du tackat nej. Det är väl inte logiskt? Visst kan man ångra sig, men va fan det är bara ett telefonsamtal och så är saken biff.

Och jag lider utav depressioner mellan varven 😀 men jag verkar fan så mycket gladare ändå, jag blir inte deppig utav vad andra människor gör utan det är mer relaterat till en gammal utbränning som spökar ibland, jag blir trött. Att bitterfitta sig hjälper liksom inte, att måla världen svart funkar inte heller. Men visst, ibland funkar det att dra täcket över huvudet och sova lite. Kanske egentligen därför jag är en smula allergisk mot gnällarslade, för det hjälper liksom inte man måste själv vilja något, man måste själv göra något. Det kommer inte att komma någon med ett magiskt trollspö och lösa livet åt en, liksom göra en happy. Man måste finna glädjen själv, göra saker som gör en glad, se lösningar istället.

Ingen jävel har serverat mig livet på ett silverfat & jag är rätt säker på att det aldrig heller kommer att ske. Men visst 😉 en lottovinst med några dröm-miljoner skulle helt klart förändra mycket *S*…säg den som inte skulle kunna andas lättare med en större pluska & budget.

Blir väldigt trött på bitterfittor som beklagar sig om löjliga saker, som inte kan glädjas åt andra, som inte kan finna inspiration utav delade erfarenheter (eller recept/bilder/resor/utflykter osv.)

Read Full Post »

Older Posts »