Månen & venus eller hur det nu var igen…

Läste på någon blogg häromdagen om kvinnors felsökning av karlar, att vi liksom försöker hitta problemen hos dem osv. tänkte…hm…gör vi? Eller ja, finns väl säkert även kvinnor som tar det till det extrema och genom nålsögat raddar upp all tänkbar skit som de kan försöka underminera sin karl med.

Men…rent generellt så har vi kanske högre krav på män, speciellt då den bloggarens åsikt var att karlar är nöjda liksom, bara de har någon. Orsaken att kvinnor är mer kritiska och mer ska klaffa är väl egentligen rent biologiskt -vi ska ha en beskyddare, en stark karl.

Då menar jag inte att kravspec är SATS 7 dar/vecka för att öka muskelmassan, utan snarare mentalt stark, vi ska kunna luta oss mot han när vinden viner, han ska klara av barnen osv.

Om man då typ har en karl som får neurotiska sammanbrott för oxfilén är slut en fredag, gärna gråter då grannkärringen sa att han var en mes då han klagade på att hon inte rensat ur luddet ur torktumlaren så…jag menar, har man då redan barn ihop…så blir ju kontentan att man är den enda vuxna i det förhållandet.

Man måste trösta & ta hand om han…”matförsörjaren”…ja, nu menar jag historiskt sett, även på stenåldern så krävde säkert kvinnor en karl som kunde dunka ned en mammut, flå den & hämta hem både kött & en bit päls. Inte en som slant med flintakniven, satt och snörvlade alt. fick ett utbrott för han inte filéat mammuten i tillräckligt bra bitar så han övergav den, han sket i det..plockade hem 3 blåbär och en blomma, ansåg att man skulle se det som en bedrift.

Därför gör kvinnor ”felsökning” på karlar. Han ska inte bara vara snygg och ståtlig, han ska vara förståndig och klok, samt klara av kriser galant. Även om han inte är det snyggaste, så har han egenskaperna som utgör en rock-hard liten grund för livet. DÄRFÖR felsöker kvinnor, därför dissar vi veka karlar. Och nu menar jag de som är veka när det verkligen gäller, när de inte har pappa Tiger i sig & sätter ned foten. Det är ju även av naturen -vi vill föda starka, friska avkommor som ska ta över vårt inbillade imperium.

Rent biologiskt så är det så, vi är programmerade enligt urtiderna. Sen självfallet har ju både samhället förändrats och vi med den, nu kanske det inte finns så många eminenta mammutjägare på gator och torg, att man får ändra kriterierna en smula, vi har egna plånböcker och ekonomi, men…tro inte för det att vi kanske är helgon och hellre åtar oss ett ”röda korset” fall, som vi ska ta hand om, sponsra eller på annat sätt ha istället för ett barn/som ett barn. Det är inget någon drömmer om. Möjligen karlar, för det ligger en smula i deras natur. De ska beskydda, ta hand om osv. Att de sedan blir nervösa av starka kvinnor är ju självfallet inget mysterium egentligen, för biologiskt sätt blir de ju nervösa…vem fan ska ta hand om henne, när hon klarar sig själv?! Vart blev min roll i det hela? Hur delegerar man sitt huvudansvar utan att känna att ens egen roll förminskas i det hela?! =O

Hm…jaha…och allt det där funderade jag på bara för att jag hamnat på hans blogg, läste inlägget och tänkte…vad är det du egentligen inte har förstått?! It´s basic history liksom…vi kan inte helt komma ifrån det. När vi tror att vi kan blunda för vissa saker, så smäller de tid nog upp i huvudet igen och då stirrar man på sin partner och funderar: va fan, var jag blind eller? Vem är detta & varför valde jag detta?!

Vi har alla vart där, haft våra ögonblick…män som kvinnor, då vi stirrat på varandra och kliat oss i huvudet och undrat vad som hände.

Då kör vi avancerad teori del B: Jo, för att kroppen är en sådan finurlig liten historia, som självfallet gör allt på kemisk väg för att vi ska hålla oss monogama och bara fortplanta oss…där av ska man vara selektiv med sina sängpartners, så inte hjärnan slår igång kemin och det pumpas ut att det är en drömprins/prinsessa, när det i själva verket är grodan boll man har i sänghalmen. Det där feel good-hormonet är livsfarligt & arbetar snabbare än snabbt.

Vilket iofs kan förklara vissa konstiga partnerval, senare i livet. Ni vet det berömda: å vad fan såg jag hos han/henne varianten 😉 och till viss del otrohet. Jag menar…migrän-gnäll kan vara ett säkert sätt att kapa hjärnknarket och driva folk isär, mao så är sexvägran farliga grejer som inte bör missbrukas för frekvent och i för långa perioder.

Fan vad klok jag känner mig idag…liksom en hårigare och feminin version utav Dr. Phil -även snyggare sådan och utan texas-referat/dialekt! Nästan så jag impar mig själv och funderar på en karriär som Psykolog & Äktenskapsmäklerska. My god… 😛 nu ska vi då försöka applicera vissa teorier i verkligheten då, slå på larmsystemet, felsökarn & radarn…beep beep beep scanning pågår…

 

Read Full Post »

Vända handen va?

Jopps, kan ju bara säga som så…det här med när folk snackar om sina förändringar är ju fenomenalt. Man kan liksom inte ändra sig helt, det går liksom inte. Kanske polera av kanterna möjligen.

Mr.Soul har försökt sälja in den tanken. Att det är mycket som förändrats. Jo men tjena, det lät ju bra ungefär tills han började öppna sig igen. Jo då, så att ungen sover fortfarande inte själv i sin säng?! Fast för någon vecka sedan hette det att oj oj det gör hon, skitduktig.

Vad mer har han försökt pitcha…ja, en massa saker som senare visade sig bara vara fagra komponerade sanningar för att blidka mig. Saken är ju den att jag inte direkt är född i brevlådan och singlar ned på dörrmattan.

Bästa var när man tog lite tempen på fanstyget. Han skulle bjuda mig på en resa. Jo men visst, varför inte liksom. Lite full i fan frågar jag vart destinationen bär, så jag vet och det är påklätt eller avklätt som gäller ojoj så avklätt som möjligt, så fjällen var det då inte tal om 😉 och sen kläcker åsnan ur sig att vi åker, han, jag & le kid?! Man bara…hm…du tycker inte att det rimmar illa med att du vill ha mig så avklädd som möjligt, eller?! Och…om jag lämnar mina hemma, vad i hela helvete får han att tro att jag vill ha med hans unge?!

Retardo!

Det har hintats om varför jag inte smsar? Eh, ja…jag kanske inte har så mycket att säga liksom?! Eller..? Och vill man ha sms, så kan man ju alltid skicka ett själv, så får man rentav svar. Inte så knepigt egentligen. Behöver man ha turordning kanske? För det har det pikats lite om, då jag inte besvarat allt alla gånger. Varenda meddelande avslutas från herrn med kram & trams. Mina avslutas med en punkt, liksom meningen bara avslutas.

Det har återigen jamats om när jag ska flytta ned? Har aldrig vart min tanke och…rent så där, varför skulle jag det?

Jag har mina vänner här uppe och är inte direkt intresserad utav att bo på en ort där typ alla är buksvågrar mer eller mindre, där fester innebär att man frotterar sig med avdankade historier. Här uppe behöver man inte det. Tror faktiskt aldrig jag vart på en fest som ett ex. Möjligen att jag bjöd ett ex på en fest, men vi hade inget på festen som vi lägrat utan…det var bara party. Hm…jo, någon gång har man väl hamnat på krogen med någon avdankad historia- men krogen är stor och stan med, inte att jämföras med hemma-fester. Ärligt talat tror jag att jag skulle dö där, mentalt…ja, alltså om jag nu ens övervägt det hela.

Han har ju i princip hintat om frieri?! Och jo då, jag är allt unik, gjort avtryck som ingen annan osv. Bäst var när han inbillade sig att jag någonstans uppskattade hans små egenheter, att de rent av skulle vara charmiga?! Eh, don´t even go there…svarade att nej, tyvärr så kan jag inte påstå att det är så.

Vet inte många som gillar gnälliga personer. Men alla är vi väl olika, men att höra om gnäll omväxlat med sk. ångest och annat är inte riktigt det jag uppskattar i livet. Även om det självfallet finns perioder då man kan må sämre, men det är okej och om man är lite små-bitter. Men inte om man är det dag ut och in. Att det varje dag finns minst 3 saker att ha ångest för och minst 2 gnälliga kommentarer. Det förpestar mitt sinne. Speciellt om det är fåniga saker, som egentligen är egenhändigt orsakade och lösningen är simpel.

Är man bekväm i klagan och inte tar tag i det, så…daah…orka lyssna på sådant. Och en sak han kläckte ur sig fick mig att häpna, att liksom fundera på vad i hela helvete som egentligen felas hos stackarn.

Om man känner ett behov att anpassa sig så pass efter en annan människa att man inte kan säga vad man tycker, utan liksom kör safe och intalar sig att man också tycker så, då är det illa. Är det för man ska få komma till, eller?!

Jag undrar egentligen om han verkligen ”är kär” i mig, eller om det snarare handlar om en förkärlek till tvåsamheten och det praktiska, att jag liksom klaffat på några punkter som fungerar för husefridens skull och att han kan svälja annat, bara vi leker perfekta familjen, den nya kärnfamiljen?! Att det vore praktiskt om vi slog påsarna ihop.

Visst vore det praktiskt, självfallet. Jag skulle få avlastning och en hjälpande hand med markservicen. Men jag skulle även få tre ton gnäll och en bortskämd unge som jag alltid ska sätta i första rum, inte mina egna. Hon ska ha fria tyglar och få snacka sig lila utan att man ska kunna be henne sluta avbryta?! Jag ska acceptera allt, bara för att han är medveten om sina brister och fel, självfallet även hans hysteri kring ungen eftersom man kan bortförklara det hela med att han både är förstagångsförälder som mår dåligt samt att hon är känslig och att han överkompenserar för hans dåliga samvete?!

Ja…visst, kanske finns någon där ute som vill ta det, som tycker det är värt att svälja sig själv, sätta sina egna barn i tredje rum för att ha en till ekonomi att bolla med. Har tagit upp det med herrn, han är medveten om att det är så, men vill gärna tro att det är charmigt och att det inte gör något, eftersom han faktiskt är medveten om det (läs: tänker inte ändra sig).

Det jag också märkt nu, är att han vill ha så mycket uppmärksamhet från mig. Han nästan klagar att jag inte sitter klistrad med han och snackar dagarna i ända med han?!

Nej…det ÄR inte charmigt.

Jag vill ha en vuxen relation, inte en peka på varandra & grina för klubban-variant, som det mer känns att det skulle bli. Man måste faktiskt kompromissa i en relation, man måste böja på huvudet för vissa saker och man måste skapa gemensamma regler som gäller alla. Det fungerar inte annars, speciellt inte med barn inblandade…alla måste ha samma regler att följa, inte curla den ena och alltid ha ”överseende” och fokusera enbart på.

Nej, jag har svårt att se hur det skeppet ska flyta faktiskt…krävs en del uppoffringar, men han är inte villig att ta dem men förväntar sig att jag ska enbart ta den biten?! Så bekvämt utav han…men se så funkar det tyvärr inte i verkliga livet. Ja, inte med mig i vart fall!

Read Full Post »